Så även jag. Vårt gamla bloggargäng, där vi hatade och hotade varandra finns inte kvar. Samtidigt finns det mycket mer att skriva om. Om man vågar. I vissa lägen vågar jag inte och önskar hett att jag ska kunna bli pensionär. Då kan jag skriva vad fan jag vill. Nästan…

Pokersvängen är ju i stort sett stendöd. I varje fall i Sverige. Men Valterego fortsätter att mala på Cypern. All heder till min forne slanke vän. Att försöka att upprätthålla intresset för poker i Sverige är behjärtansvärt. Tyvärr blir allt mindre och mindre. Ungefär som torkan vi har i landet just nu. Det finns inget foder för djuren att äta.

Alltså pratar jag om något annat. Politik kanske? Vågar jag det, då jag fortfarande är anställd och inte egen företagare som tidigare? Nej, jag tror att jag skiter i det i några år…

Jag kan prata om mig själv. Det gör ju varenda bloggarjävel. Även Mattias Andersson, men han gav upp i april.

Alla ger upp. Så även jag. Det finns liksom inget att attackera längre. Rosjon har gått på en flerårig lunch och Koivu har nog glömt vårt vad inför september. Ken försöker att skriva en bok och Norinder driver en spelbutik. Cylinderhatten har fallit i samma glömska som representerar andras hjärna i hans ålder. Var finns Andreas Bergman?

Det känns lite trist ändå. Under åtskilliga år var vi så många som interagerade med varandra. Alla har försvunnit av olika anledningar. Vilka anledningarna är kan vi nog låta vara nu. Forgive and forget som det heter på utrikiska.

Själv skriver jag mest ”på riktigt” numera. Vad det leder till vete väl fan, men det får min tid att gå, som gammelfolk brukar säga. Skriver musik också och har min lilla studio i stugan. Jag är glad att jag hittat tillbaka till musiken. Det får mig att slappna av och se tillvaron på ett annat sätt.

Jag är väl en av få som fortfarande lirar poker också, förutom Dybban. En av de bästa människor jag haft ynnesten att lära känna. När den grabben börjar att skriva på ”riktigt” så får ni hålla i cylinderhatten.

Nu ska jag mata min ekorre. Den enda jävel som förstår mig…