Istället för såna där parmiddagar brukade vi spela kort med ett annat par. Länge sedan nu, men fyrmanswhist var vad som gällde. Kärringarna mot gubbarna. Oftast innan vi skulle ut på lokal. Ganska trivsamt faktiskt. Mycket häckel och idiotförklaringar.

En av dessa kvällar dök en annan människa upp. Hon var någon barndomsvän till damen vi spelade hos. Lite skum typ sådär, snackade inte så mycket. Men när vi delade ut korten så snackade hon. Pratade bara i klyschor och ordstäv, sånt hon läst i böcker, typ. Den konstigaste brud jag har träffat på. Hon var ju inte med i matchen själv, men hon kommenterade från den femte stolen…

Hur vi än spelade hade hon ett ordstäv som passade och så skrattade hon lite efteråt. Höhöhö liksom.

När något lag låg under efter en omgång så kom det direkt: ”Ja ja, men det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna”.Så här fortsatte det under ett par timmar. ”Hårda bud i Mellerud” ”Stora ruter sa glasmästarn” ”Jaha och här står hela klöverängen i blom”. När jag morrade över att bara ha fått låga skitkort och haggorna valde rött, kom det såklart: ”Många bäckar små gör en stor å” ”Spader spelte min fader. Han vann och jag försvann” Jag var på vippen att önska nutid på den senaste harangen men höll käften…

Någon frågade om vi skulle koka kaffe. Då började fanskapet att sjunga:”Kaffetåren den bästa är av alla jordiska drycker”. Falskt dessutom. Det blev en kväll av klyschor och ordstäv men till slut drog hon till med:”Nä jag ska nog tänka på refrängen” Vad du än gör, sjung för fan inte refrängen…

Fick veta att hon inte hade så många vänner och att hon aldrig haft en karl under sina 35 år. Jag blev inte förvånad…