Riktiga män möter världen som den ser ut och formar världen till något som passar den riktiga mannen…

Ibland fungerar det. Ibland fungerar det inte alls.

Ingen av ”Gudfadrarna” som jag minns från 80-talet och framåt finns kvar. Döda eller utvandrade. Finns inget mellanläge. Nya krafter har tagit över.

Inte ens jag själv finns kvar. Jag är inte samma människa nu som då. Jag har blivit gammal och klok. Jag har förstått att min giktbrutna kropp inte kan spöa skiten ur en topptränad tjugofemåring, men jag skulle likförbannat ställa mig där. Så mycket för klokhet och ålder…

Att bli gammal är ett jävla skit. I skallen är man fortfarande tjugofem, men i kroppen är man nästan tjugosju…hö hö…okej det skämtet fungerade inte heller…

Så här är det. När man fyllt 40 så börjar allt gå åt helvete. Kuken står bara ibland och oftast vid fel tillfällen. Tänderna börjar kuka ur och man måste uppsöka tandläkare med konstiga namn. Synen blir märklig och man betalar en bluffoptiker tusentals kronor utan att se något bättre. Vid femtio börjar trubblen med pinkandet. Man måste pinka hela tiden. Tre gånger per natt minst och alltid när man inte får pinka, typ flyg, så kan det gå åt helvete…

Man närmar sig sextio. Man kollar hur Stallone ser ut och häcklar rynkfarbröderna i Stones och man vet hur snygg man är jämfört med dessa spillror.

Man har levt hela sitt förbannade liv som en ”hårding”. Man har spöat oräkneliga människor och fått stryk nästan lika många gånger, utan att bry sig…

Men livet kommer ikapp.

Jag gråter inte över något jag gjort egentligen, hur skruvat det än varit. Det har varit mitt liv.

Idag grät jag lite. En av mina vänner har slutat att kröka.

Att gråta är inte min grej. Men den här nyheten är värd alla mina tårar…