Så här såg du ut, ditt helvete. Jag hoppas att någon klok människa eldade upp dig i sin jävla bastu. För det var faktiskt i bastun vi lärde känna varandra. Vi kom närmare varandra än något träd kommit en människa. Under ganska lång tid dessutom. Minns du det? Jag minns. Det finns grejer på Google som förflyttar en till samma gata där man växte upp…

Jag ser att huset ser lite annorlunda ut. Garagedörrarna har försvunnit och ersatts av en vanlig dörr. Förmodligen är det ombyggt till ett rum för en tonåring, eller till något annat än ett garage, vad vet jag. Både tak och fasad är fixat. Det ser ganska välskött ut faktiskt. Mycket finare än när jag bodde där. Men vissa grejer finns kvar. De där grindstolparna av gamla gastuber t.ex. Allvarligt? De är varken snygga eller funktionella. Ser för jävliga ut helt enkelt. Skärp till er!

Häcken finns kvar också. Rönn. Allt norpat från skogen och planterat under stora vedermödor. Vår smitväg genom häcken finns kvar i ena hörnet också. Det var där vi kutade igenom när vi skulle spela någon form av landhockey på gatan. Varken lärkträdet, syrenerna och den där jävla björken finns kvar. Lärkträdet planterade vi själva, men av någon anledning gick trädhelvetet av på mitten. Vi lagade den med tuggummi och isoleringsband och den överlevde, om än med en lite märklig deformation i sin stam. Den växte upp till ett ståtligt träd, men förmodligen blev den en trafikfara så småningom, vad vet jag. Att syrenerna är borta förstår jag. De skavde bara på fasaden. Att björkjäveln är borta är jag bara glad över.

Det där lilla fönstret till toaletten/badrummet är kvar. Det var min flyktväg när Gubben kom stormande. Om jag hann låsa toadörren så hann jag också kasta mig ut genom fönstret innan Gubben hade hittat en bordskniv eller skruvmejsel för att ta sig in. Älskade fönster. Jag är skyldig dig mycket.

Men björkjäveln kom jag aldrig undan. Jag har sett trädet många år senare. Många år efter att jag till slut nitade Gubbjäveln. Den där björken hade bara en krona. Inga grenar på stammen alls. Gubben förklarade fenomenet för grannarna och sa att björken användes som målstolpe när pojkarna spelade fotboll. Det var nu inte ens i närheten av sanning. Grenarna täljdes av när jag skulle få stryk. Björkris har en förmåga att randa upp ett pojkarsle bättre än mjuk lärk.

Av någon anledning fick jag alltid stryk på fredagar. Jag trodde att det var för allt skit jag ställt till med under veckan, utan att förstå vad, men efteråt har jag förstått att det var för att kunna internera mig i mitt rum när föräldrarna skulle ta sig en fylla. Alltid fredag.

Sedan förstod jag att rappen från fredag skulle hinna läka till måndag när jag var tvungen att sitta i en skolbänk. Ganska utstuderat, men vad vet jag.

Till slut fanns det inga kvistar kvar i ”nåhöjd” på björkjäveln. Då blev det en annan bag. Då blev det livremmen. Jag minns ännu ljudet av när livremmen dras ur byxorna. ”Vänta bara tills Pappa kommer hem” hade jag fått höra tidigare. Det var ungefär här jag slutade att gråta. Jag ville inte ge Gubben den tillfredsställelsen. Inte ens när han slog med spännet. Jag visste att han skulle förlora en dag…

Jag har förmodligen avhandlat det här tidigare i bloggen, eller den förra bloggen, vad vet jag.

Att ingen någonsin i resten av mitt liv kommer att kunna styra mig…Det vet jag.