Utan att veta hur man kommit dit och utan att veta varför man ligger naken i en säng. Utan att veta vad man gjort med damen i sängen och utan att veta varför man inte låg mellan tiopoängarna på golvet. Allt är inte värt att veta…

Det som är värt att veta är var kläderna finns. Plånboken och nycklarna. De låg i köket. Att klä på sig innan tuppjäveln har gapat, knäpptyst så att ingen ska vakna, kräver sin man. En man som inte har en aning om var han är och varför han är just där och hur i helvete han hamnat just där. Att öppna ytterdörrar ljudlöst och att smyga ut i morgondimman i huvudstaden hade blivit en märklig rutin. Fråga första bästa kärring som rastar hunden om var närmaste tunnelbana finns så är du nästan hemma. Om du har ett hem vill säga. Har du bara en trunk inväxlad på Centralen för fem spänn, så har du inget hem. Men trunken var din trygghet ändå.

På något sätt löste sig allt ändå. Ibland var man här och ibland var man där. Man kunde alltid ringa någon och få bo där några dagar, tills man hittade en ny dam som hade egen lägenhet. Det kan tyckas vara sorglöst, men egentligen var det bara sorgligt.

Att klafsa omkring i en stad där man definitivt inte hörde hemma, skapade bara märkliga situationer. Mycket våld var det. Mycket olagligheter, men aldrig så att rättsväsendet pejlade in en. Man flög under radarn och det mesta var enkelt. Jobba var inga problem och bostad var ännu enklare.

Någonstans där började jag att fundera. På vilket liv jag egentligen ville ha.. Jag funderade nog i tio år eller nåt. Sedan fortsatte jag i de hjulspår jag själv hade valt. Det gick förvånansvärt bra. Jag hittade mitt sätt att leva mitt liv. Inte alls det liv som förväntas av alla som vet vad livet går ut på…

Idag ångrar jag inte ett skit. Hur jävligt det än har varit emellanåt.

Idag vet jag vem jag är och vad jag vill göra med mitt återstående liv. Det känns förbannat bra.

Idag vet jag att jag aldrig kommer att vakna upp i Hässelby Strand mera. Inte utan att ha satt på någon av tiopoängarna i varje fall.

Å andra sidan har det ju gått nästan 40 år sen dess. De är kanske inte ens tiopoängare längre. Kanske inte jag heller…