Den är inte så brutal som människor vill få den till. Få ser det utifrån den ensammes synvinkel…

Det finns anledningar till att vissa människor väljer ensamheten. Det kan handla om vad fan som helst. Ett bortkastat decennium i en tvåsamhet, eller en missriktad vilja att passa in i en värld där man ändå aldrig kommer att fungera.  Jag kommer aldrig att fungera bland korkade människor. Om det beror på mig själv eller mina missbedömningar, skiter jag med ålderns rätt fulla fan i. Varje år är ett år närmare döden och de åren vill jag inte ha med lågintelligenta människor att göra.

Jag vill inte ha något fruntimmer som ”indirekt” bestämmer vad jag ska göra varje dag. Jag gör det jag själv vill göra, och jag gör det bra. Jag styr mitt eget liv och kan strunta i att fälla ner toalettringen eller att klämma tandkrämstuben på rätt sätt. Jag kan även hasa omkring i tubsockor och klämma in dessa i sandaler när jag än känner för det. Jag kan t.o.m. dricka mjölk direkt ur förpackningen! Och äta falukorv! Jag kan dessutom sitta i min ensamhet och döma ut alla fruntimmer som inte fattar vilket kap de har gått miste om. Idioter hela högen. Dessutom är jag inte intresserad.

Att sitta vid pianot och köra Clementi, Bach eller Mozart, utan att någon kräver tystnad och hörlurar, är en form av frihet. En frihet där man slipper att debattera ifall talböcker av halvtaskiga författare är viktigare än världens största tonsättare. En debatt jag slipper idag och förhoppningsvis i resten av mitt liv.

Att sitta vid TVn på morgonen och efter kaffet klämma en iskall folköl efter vädret, gör mig inte längre till en alkoholist. Det är bara något jag gör, utan att försvara mig med att tjugo års bruk av bensodiazepiner är snäppet värre än en folköl på morgonen. Sånt försvar behöver jag inte mobilisera längre.

Idag gräver jag mask. Jag tar båten och åker ut och metar, eller bara utforskar sjön. Det ena är lika bra som det andra. Livskvalitet.

När jag arbetar träffar jag mer folk än jag egentligen vill, men jag gör det ändå. Trots att jag inte är speciellt förtjust i människor. Speciellt inte i större grupper med alkohol inblandat. Då transformeras jag till en”idiotmagnet” som varenda jävel ska snacka med. Jag är tydligen ”intressant” av någon anledning. Varför, kommer jag aldrig att begripa. Det är även anledningen till att jag inte åkt tunnelbana sedan 1986. Eller pendeltåg. Dit jag ska åker jag bil eller taxi. I Sverige alltså.

Det är likadant utomlands förresten. Speciellt vid tullkontroller. Då är jag den mest intressanta resenären av flera tusen väskdragare. Kanske för att jag aldrig dragit en väska. Fan vet, men han säger som vanligt ingenting…

Ensamheten i skogen är underbar. Jag behöver inte umgås med någon ifall jag inte vill, men de bästa vännerna finns bara ett telefonsamtal bort. Natten är knäpptyst och på dagen är det bara jag som lever fan med pianot, gitarren och stereon. Ibland skriker jag lite också. Skriker mig less över hur allt har blivit och hur dumma i huvudet människor egentligen är. Inte minst våra politiker och journalister. Och klotnackarna som tror på dem…

Själv har jag hittat hem till slut. Hoppas alla gör det…