Idag är jag anställd. Tidigare var jag egen företagare. Då kunde jag skriva vad som helst och gjorde det också. Idag är det annorlunda.

Bara genom att påpeka faktum som ovanstående rad och rubrik vill göra gällande så riskerar jag att bli stämplad som rasist, fascist eller nazist. Så är det idag. Det har gått åt helvete, kort sagt.  Etablissemanget, arbetsgivaren eller vilken läsare som helst har plötsligt tolkningsföreträde. Om jag anser att jag inte kan skriva vad som helst så tolkas det obönhörligt som rasism, eller något annat obskyrt. Hur har vi hamnat i den här åsiktskorridoren?

De som läst mina tidigare inlägg under tio år, kan inte hitta något rasistiskt i blogginläggen. Visst, jag kallade en av mina polare för ”neger” men det är vad han kallar sig själv för, så han tog inte illa upp. ”Tattare” kallar sig själva för samma namn och ingen av de tattare jag känner bryr sig. Det gör däremot en massa märkliga människor som känner sig utvalda att förändra ett språk som funnits hur länge som helst.

Därför ska Astrid Lindgrens böcker skrivas om, med en mer passande vokabulär, t.ex. Jag sätter ett likhetstecken mellan att skriva om böcker och att bränna böcker. Där man bränner böcker bränner man snart människor också. Storyn finns i Tysklands historia. I ganska många andra länders också.

När börjar vi skriva OM Hemingways böcker? För att de innehåller ord som vi inte kan hantera eller acceptera.

När ryker alla andra böcker som innehåller ord som vi inte vill, får eller kan uttala?

När försvinner uttryck som ”otrogna hundar” ur vår fina litteratur? ”Döda alla otrogna”? etc. etc.

De kommer aldrig att försvinna. Det farligaste ordet är något som betyder ”svart” på ett flertal språk. Sätter man dessutom ihop det ordet med ett bakverk av rund modell så är man en klockren rasist. Det finns hundratals sådana här liknelser.

Nu har jag ju inte så långt kvar till pensioneringen. Helvete vad jag kommer att skriva då!

Nu blev jag rasist igen…