Slutövning.

· Okategoriserade
Författare

lumpen I mars 1979. Ungefär samtidigt som Svepof borde ha gjort SIN slutövning…

Vi satt i släpkärran till den där jävla bandvagnen och söp. Vi skulle forslas till någon gudsförgäten ödemark där vi förväntades göra vårt ”eldprov” och bli riktiga soldater. Jag drack konjak. Kapten Löjtnant så klart eftersom jag tyckte att det passade en riktig soldat. Vi blev dyngraka allihop, åtminstone gänget i vår kärra, och jag tror att det var där i kylan jag födde en gammal kamrat som följt mig troget sedan dess. Hemmorojden Roine. Innan min förra blogg blev stängd av en trojka av kränkta fåntrattar, så minns den trogna läsaren att Roine blev något av celebritet inom kultursvängen. Han fick en egen tidning den jäveln…

Nåja. Norrbottens vinterskrud visade sig i sitt allra djupaste snöhelvete och vi ramlade ur släpet för att försöka få upp vårt tält på en idiotisk plats, som någon annan idiot hade utsett naturligtvis. Det skulle skottas  och fixas och ordnas, hur packade vi än var. Befälsidioten hade nog en viss förståelse för vår vinglighet, det var ju ändå den sista insatsen vi skulle göra innan den vanliga världen skulle omfamna oss med arbeten och rikedom. Bara för att vi gjort lumpen. Jag var alltid skeptisk till det där.

– Ni fäller för helvete inga trän! gapade överfurir Drugge och var nog säker på att vi skulle följa hans order. Och glöm inte att ni ska vara ett föredöme för de vanliga bassarna! Ni är för helvete GS1! Tänk på det! Sedan drog han iväg med bandvagnen och försvann i fjärran med sina välputsade sommarkängor. Men han lämnade konstigt nog en motorsåg åt oss. Jag förstod aldrig logiken i det här.

Nåt måste vi ju ha att elda med och allt torrvirke låg en meter under snön. Jag frågade den gamle skogshuggaren TokMartin från Gällivare, om tallar verkligen kunde klassas som trän. – I helvete heller, tallar är frukt. Sen fällde han en årsförbrukning på mindre än en halvtimme. När vi fått fart på kaminen så söp vi lite till, allt till tonerna av Martins motorsåg då han klöv veden med samma frenesi.

Bakfulla som indianer vaknade vi till ett helvetes ordergivande och andra smädelser också, dagen efter. Nu skulle det tydligen göras eldöverfall och annat jävulskap mot de andra plutonerna och kompanierna som fanns i närheten. Vi var tydligen B-styrka. Fiender alltså. Det innebar att ALLA andra skulle försöka döda oss. Lite halvtaskig frukost om man snackar strategi för att klara slutövningen så smärtfritt som möjligt. Men men…Vi var ju inte dumma i huvudet(vissa var det, men jag nämner inga namn), så vår första taktik var att skicka ut en bondjävel från Piteå. Hans uppgift var att smyga runt i snön och norpa skidbindningarna från varenda pluton i närheten av oss. Hans ihärdighet gjorde att det bara var GS1 som kunde åka skidor.

Vårt nästa genidrag var att skicka ut vår bandvagnsförare. Han var utlånad till oss från åttonde kompaniet och var ganska less på sina kamrater. Han hade ett ryskklingande namn, men jag låter honom också vara anonym. Som bandvagnsförare för andra kompanier kunde han rutinerna. Alla lämnar nycklarna i tändningslåsen. Alltså gick han runt och morsade på sina tidigare polare och snodde nycklarna från varenda bandvagn…

Plötsligt hade B-styrkan, fienden, GS1 ett rejält övertag(till de andra kompanibefälens förbannelse) Vi var fortfarande mobila och skickade ut hela styrkan för att med skidor och bandvagn krossa allt motstånd. Inte alls vad ledarna för slutövningen 1979 hade planerat. Fyllskallarna vann striden.

Men…vi torskade två man. Det var jag och Igel som vaktade tältet. Fallskärmsjägarna(värsta stridskukarna) ålade sig under snön till tältet där jag och Igel käkade knäckemackor med Kalles. De snaggade tokjävlarna klev upp ur snön och brassade lösplugg in i tältet av bara helvete. -Ni är döda! skrek någon snaggad skithög.

– Hellre död på riktigt än att vara hjärndöd levande, replikerade Igel och bredde nästa knäckemacka. Svaveldoften brydde vi oss inte i. Vi gav inte så mycket för FJS. Lite väl mycket extremister för vår smak av hur folk ska vara. Inte ville de ha en knäckemacka heller. De ålade vidare till nästa slaktställe, utan att förstå att de redan förlorat kriget. En av idioterna blev ”Sveriges bästa soldat” året efter. Av en ren händelse en gammal klasskamrat till mig.

Vi har ingen kontakt idag…

3 kommentarer

Comments RSS
  1. LucyInTheSky

    Underbar historia! Detta är lapproffe för mig. Historier och anekdoter. Jävla poker är som Pulp Fiction skulle sagt lika dött som döden.

    • LappRoffe

      Jo jag vet. Det är sånt här jag vill skriva egentligen. Men jag kunde inte låta bli att slå tillbaka när trojkan släckte nästan femhundra av mina texter. Bloggen är dock bara ett sidospår i annat skrivande. När jag har tid så skriver jag mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: