Ibland blir det så. Man snackar med en människa som man inte snackat med på trettio år. Man gapskrattar när man hör exakt samma röst som man minns. Exakt samma.

Våra liv har förändrats under tidens gång och vi har säkert inte något gemensamt längre, förutom det där skrattet. Det är värt mycket. Plötsligt var man 22 år igen och snackade med en människa som var 21. Min människa.

Dagens snorisar förstår inte hur fort tiden går, innan de själva får en rullator från hjälpmedelscentralen.

Vi som är äckligt gamla lär oss att uppskatta ett telefonsamtal från forntiden. Framför allt det där skrattet…