Alla ni som bjudit in mig på middagar och ”roliga sittningar”. Förvisso har inbjudningarna helt slutat att ramla in, men det gör mig inte ett skit, faktiskt.
I åratal har jag interagerat med människor som interagerar med sin telefon. Inte med mig. Jag är bara en konstig gubbe som äter och dricker. Ibland pratar jag lite, men oftast blir jag avbruten av plinganden i någon jävla telefon. Jag har slutat att prata. Helt meningslöst.

Att sitta på en familjemiddag, där samtliga har sin telefon till höger om besticken och där samtliga tycker att det är viktigt att se någon bild på en söt katt, eller en selfie från den där människan som inte gör annat än tar selfies…
Nej, det är inte min grej. Så sällan som jag träffar mina gamla bekanta, vore det faktiskt kul att prata lite. Utan att visa på telefonen vad vi ska prata om.

Det har gått åt helvete. Precis som allt annat.

Jag trodde i min enfald att min egen generation fortfarande kunde umgås som människor, utan telefoner, men jag hade fel.
Jag har även fått veta att jag själv är ”konstig”. Det har säkert med telefonerna att göra.

Jag väljer att vara ”konstig”. Telefonen är ingen viktig del av mitt liv.
Jag låter alla klotnackar ägna sig åt sin favoritsyssla. Jag kör säkert över någon av er vid någon väg, eftersom ni inte ser världen omkring er. Jag förmodar att ni har svårt att få ett jobb, eftersom ni inte har förmågan att prata direkt med människor. Vet ni ens vad människor är?

Det finns säkert någon app som förklarar för mig varför ni är så in i helvete dumma i huvudet.

Den appen kommer jag aldrig att ladda ner…