Livet.

· Okategoriserade
Författare

döden Man tror att det är enkelt. Det är det inte. Det är lång jävla match mot överdimensionerade bonnjävlar i fyrbackslinjen, som alla heter Pantzare och inte har någon annan uppgift i livet än att sparka dina egna smalben till pulver…

Man föds i någon form av fosterställning, efter att ha haft en fitta runt halsen. Man skriker utan att veta varför. Sedan blir det bara värre.

Man får slåss ända fram till småskolan och sedan får man slåss genom hela jävla skolan. Man ska dessutom göra läxor och lära sig spela piano, när man inte slåss då. Sedan ska man spela ishockey och slåss, spela bandy och slåss och lära sig boxning. Boxning handlar inte om att slåss, får man veta, men likförbannat slåss man mer än någonsin på boxningsträningarna.

Sedan blir man tonåring och dricker bärs. Och slåss. Det går inte att dricka någon form av alkohol utan att slåss. Ibland hånglar man, men oftast slåss man. Sedan blir man raggare och slåss. Efter det blir man kanske biker och slåss mer sällan, men när det krävs så slåss man värre än någonsin.

Man börjar bli trasig lite här och där, men man bryr sig inte. Smärta är bara vekhet som ska ur kroppen. Man slåss lite extra bara därför.

Så rullar det på, tills man upptäcker att det är helt onödigt att slåss. Speciellt när man blivit så gammal att man torskar varenda fight. Man går mot vältränade 25-åringar och tror att man kan vinna på gamla meriter. Man går in i ett skede där man beväpnar sig istället. Hur många hoppsparkar du än kan, så faller du för en nia i pannan. Jiddra inte med en gammal krigare…

Man vägrar att förlora. Vad det än gäller. Om det så kostar ens liv så kommer man inte att förlora. Det är vad man tror.

Men till slut sitter man där. Med alla märkliga krämpor som man bara läst om i böcker tidigare. Man börjar käka en massa piller för att fungera. Men varje gång man rör sig bland folk, önskar man att någon dum jävel skulle sticka upp truten. Så att man fick slåss lite.

Men det händer ju aldrig. Det enda som kommer att hända är att man får cancer i arslet, hamnar på långvården i fosterställning och skriker utan att veta varför…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: