Det passar att känna sig förföljd nu.  Det passar att glömma bort sina egna pajaskonster.

Först idiotförklarar man mig på Facebook, vilket får mig att radera min ”vän”.

Sedan skriver man in mig som medlem i Svepof, utan att ha frågat mig om lov.

Dessutom skickar man mig vykort från Grekland, förmodligen för att markera att man vet var jag bor.

 

Nu försöker man göra sig osynlig. Nu har man fått sparken från vartenda ”jobb”. Förvånar mig inte ett dugg. Glidartillvaron stack väl i ögonen på den nya ledningen. Nu vill man bli ”rastvakt” eller deltidsbrandman…

Nu vågar man inte skylta med sin egen blogg längre. Man vill skriva vad skit som helst utan att bli konfronterad. Bara för de närmaste vännerna. Typ 12.

Man skriver om ”tells” på Aftonbladet och avslöjar sig själv som allt annat än ”pokerproffs”.  Man skriver inte längre på poker.se, för där dök det upp gubbar som vet vad poker handlar om. Man är en tragisk och sorglig figur. Man vet inte hur man ska ta sig igenom det här. Man skriver skit om folk som man vet inte kan svara, och man befäster sin ställning som svensk pokers fegaste rövhål. Tillika en jävla pajas som aldrig kommer att få något vettigt gjort.

Utmana någon mer beige gubbe nästa gång, Mattias…