Gamla fina mekaniska flipperspel. Min ungdoms spelberoende. Helvete vad vi lirade, Zacke och jag.

Det kostade en krona och vi spelade om kaffe. Den som torskade fick betala nästa fika. Vi lirade så mycket i Margits Kiosk i Sporthallen, så att Margit undrade om vi kunde laga spelen när de hängde sig. Det var dyrt att kalla in reparatörer. Självklart kunde vi hjälpa henne. Vi kunde ju få några frispel som betalning…

På nolltid lärde vi oss hur spelen såg ut på insidan, vad som brukade hänga sig och hur man lagade felet. Vi lärde oss också hur ”tiltkulan” fungerade och var räkneverket för frispelen fanns. Och hur man kunde manipulera dessa två. Allt handlade om ståltråd.

Vi tog en liten handjagad drillborr och gjorde ett par 3mm hål i sidan av spelet. Efter det kostade vårt spelande aldrig mer än en krona som vi kastade in bara för syns skull. För att verka seriösa. Så fort ingen hade uppsikt över flipperspelen, pillade vi in en bit ståltråd och hade plötsligt 50 frispel. Tiltkulan kunde vi låsa genom ett annat hål. Det var brutala matcher, där man i princip hade kunnat vända spelet uppochner utan att strömmen bröts. Margit tyckte att vi var jätteduktiga som sparade in en massa pengar för henne. Hon behövde ju aldrig ta in dyra reparatörer längre…

I gymnasiet hade vi låsbara elevskåp. Löjligt enkla lås, även om de hette ASSA.

Med en bit ståltråd, vinklad och fin, öppnade man varenda skåp snabbare än MA2 hinner säga ”transparens”. Jag hade en tävling med en lirare en gång. Han hade fått låna vaktmästarens huvudnyckel och jag utmanade honom på skåpöppnande. Han hade 24 skåp på sin sida och jag lika många på min sida. När han hade öppnat 10 skåp var jag redan i mål. Vann ett paket Prince.

Min lilla ståltrådsnyckel var behändig även när det skulle skrivas skrivningar. Naturtöntarna var ju alltid före oss ekonomer, men vi hade ofta exakt samma skrivningar. Självklart dyrkade jag upp rektorns sons skåp och kollade vad som skulle komma. Den där ståltråden fick mig att fixa gymnasiet, över average, trots 720 timmars skolk det sista året. Att kröka och kasta frisbee var mer värt då. Speciellt som vi skulle rycka in i lumpen en vecka innan skolan slutade…

Man kan tycka att det här är ett ruttet beteende, men jämför man det med dagens mygel så är det bara en ganska kul grej. Dagens ståltrådar dyrkar upp kassor av en helt annan dignitet. Samma mygel, men med en mycket större vinning. Ståltrådsmästarna blir dessutom hyllade för ”gott entreprenörskap”.

Hade jag åkt dit för mitt mygel så hade jag erkänt direkt. Jag hade inte kunnat ljuga.

Det är här jag ser en viss skillnad…