Just uttrycket ”öar i strömmen” gillar jag. Människor som vägrar låta sig bli mainstream. Som förblir som de är på riktigt.

Folk som inte låter en ”allmän” opinion styra ens egna åsikter. Som vågar ta ställning till olika företeelser, utan att bry sig om att någon av ens hittepåvänner tar illa upp. Folk som står för sin åsikt, men som heller inte är främmande för att våga erkänna att man hade fel i någon viss åsikt. Den typen av människor är de enda jag kan respektera. Småvimplarna som fladdrar utefter hur vindarna blåser, ger jag inte ett skit för. Speciellt inte när de vet om detta faktum själva…

”Internet är en fluga som kommer att gå över” /citat Ines Uusmann.  Ibland önskar jag att hon hade haft rätt.

Idag svämmar nätet över av pajasar med okritisk tro på sin egen persons förträfflighet. Bekräftelsebehovet är enormt och orgasmerna mäktigare än vad någon eruption av världens vulkaner skulle kunna åstadkomma, när man får några ”likes” eller ett litet ”bra där”. Man blir Gud. I en jävligt liten värld, men ändå…

Sedan går man vidare. Man uppmanar ALLA som syns på nätet att följa en på Facebook, Twitter och tre olika bloggar. Man lovar spännande reportage inom en snar framtid och man lovar att ändra på saker i ett annat sammanhang där man medverkar. Ibland skriver man även på ett fjärde ställe. Man är Gud.

Om man är Gud, måste man leverera. Inte totalt ointressanta texter om otur eller att TV inte tog med det man ville, trots att man hade byggt upp förväntningar i månader. Man kan inte bygga upp förväntningar om branschpassande resor, i månader, när slutresultatet bara blir skit. Man ska definitivt inte skriva på språk som man inte behärskar. Förlåt, där blev det fel. Klart man ska skriva på det språk som passar bäst. Man kan ju alltid skylla på dyslexi. Det gör ju alla andra som var helt obegåvade i mellanstadiet. Obegåvning följer med i vuxen ålder, precis som allt annat. Men numera kan man skylla på dyslexi, utan att ha täckning för det…

De ”riktiga” dyslektiker jag känner, skulle aldrig publicera texter som den obegåvade gör. De skulle noggrant gå igenom det skrivna och be någon korrläsa det skrivna, innan de släppte det ointressanta på tre bloggar, Twitter och Facebook. Riktiga dyslektiker vill inte framstå som dyslektiker. Obegåvade vill göra det.

Därför får vi leva med särskrivningar(ibland trippel sådan), magnifika felstavningar och syftningsfel tills läsaren kräks. För skribenten anser sig vara intressant. Skribenten är oftast bejublad av samma människor som han själv lyfter till himlen. Folk som svalt skribenten med sitt eget arsles mörker.

Repris efter repris och omgivningen förväntas älska allt dyslektikern skriver.

Att förvandlas från en ö i strömmen, till att bli en räka som inte kan simma…