Att vara förälder…

· Okategoriserade
Författare

…vet jag personligen inte ett skit om. Jag vet bara hur man INTE ska vara.

Jag valde tidigt bort det här med barn och familj. Det var ett aktivt val och redan i tonåren tänkte jag sterilisera mig. Nu blev det aldrig så.  Det ledde också till att några ex försökte ”lura på” mig en unge. Anledningen vet jag väl inte, men damernas biologiska klockor börjar ticka ganska högljutt i 30-årsåldern. Ibland tidigare än så. Bara ren tur att jag duckade ett par försök och ren skicklighet i retorik i ett specifikt fall. Jag ljög alltså. Så in i helvete. Inget jag är stolt över på något sätt, men jag lyckades få det där barnet att landa i en soptunna på Nacka Sjukhus…

Min inställning till det här har ju alltid lett till att jag setts som ”konstig”. Människor har en förmåga att själva bestämma vad som är normalt eller inte. ”Men det är ju det här som livet går ut på” är det vanligaste argumentet. Utan att ha tänkt en sekund på vad ”livet går ut på” så blir nyblivna mammor och pappor experter på hur ett liv ska levas och att ALLA borde tänka likadant. Annars är man konstig…

Min personliga åsikt är att man är ”konstig” ifall man inrättar sig i normer som någon annan bestämt.

Jag har sett hur många familjer som helst splittras, bara för att föräldrarna var fel för varandra och bara för att de drevs av devisen ”det är det här livet går ut på”. Jag ser trasiga ungar dagligen i mitt arbete, vars föräldrar styrts av den biologiska klockan om omvärldens påtryckningar. Jag är genuint glad över att jag själv aldrig fastnade i den fällan. Mest för de potentiella ungarnas skull. Jag vet att jag hade blivit en bra farsa, men jag hade nog inte blivit en bra partner om det livet bara handlade om att det var dags och att det var vad livet går ut på…

Idag känner jag bara ett fåtal par som fortfarande lever ihop efter att ungarna flyttat ut. I många fall har familjelivet varit ren misär, med ungarna som offer. Ungar som varannan vecka ska vara hos antingen mamma eller pappa. Kärnfamilj? Jo tjena.

Sedan dör föräldrarna. Oavsett om man varit bra eller dålig som förälder så skapar man ett sorgligt minne hos de efterlevande. Meningen med livet? Inte för mig. Jag går fortfarande med rak rygg och huvudet högt. Jag valde mitt eget liv, utan att bry mig om biologiska klockor eller normer om hur allt ska vara. Jag har alltid styrt mitt eget liv. Alltid utifrån min egen hjärna och vad jag anser vara bäst för mig och förvisso för omvärlden. Om jag ses som ”konstig” är det helt okej. Jag håller dock mina åsikter om konstigheter i min bekantskapskrets för mig själv.

Texten skulle bli alltför massiv ifall jag lättade mitt hjärta…

 

11 kommentarer

Comments RSS
  1. Olle

    Eftersom du med all rätt argumenterar för dina livsval så undrar jag ändå varför du inte vill ha egna.
    Är det den personliga friheten och flexibiliteten så förstår jag tii 100 pct. men jag måste ändå följa flocken och reka barnalstrande. Det är förvånansvärt givande och ärligt talat. Det förstår bara den som blivit förälder själv (bror duktig talar, jag vet men det är faan så)

    Jag blev stoppad för blåstest av polisen på väg hem förra veckan och så fort jag såg polisen stå där fick reptilhjärnan en signal på mindre än en tiondelssekund.
    Frågan ”ÄR JAG FULL?” nådde hjärnbalken som smärtan i lilltån när man träffar dörrkarmen fel.
    Jag har inte kört full sen jag var 19 år men ändå kom den signalen helt som en reflex.
    Är jag full? I typ två smärtfulla sekunder var osäkerheten där framkallad av den naturliga rädslan för polisen. Jag var ju som vanligt nykter när jag körde men saken väckte mitt intresse.
    Får du också den där frågan i huvudet när du möter polisen som vill att man skall blåsa?
    ”Är jag full”?

    • LappRoffe

      Jag förstår varken frågan eller vad den har sammanhanget att göra. Jag har en dyrare och mer exakt Dräger än vad snuten har. Jag kör aldrig i fyllan, för det skulle kunna rasera hela mitt liv. När jag möter snutens blåsapparat så är jag grön sen länge. Jag pysslar heller inte med droger, Olle, gör du? Din kommentar här är lite märklig. Du vill inte snacka om föräldraskap utan om fyllkörning. Jag har varken torskat på fyllkörning eller föräldraskap, så vad fan vill du?

  2. LucyInTheSky

    Kunde inte hålla med mer! Nu har jag iofs barn och jag älskar dom över allt annat. Dock fick jag barn relativt sent, 32, och pratade ganska sent i livet om att jag inte såg mig själv vilja ha barn. Otroligt märkligt… Dessutom, lite som du nämndr. Folk pratar i termer som att det är självklart att alla vill ha barn, jag blir vansinnig när folk utgår att alla andra vill ha barn bara för att dom själva vill det.

  3. Martin

    Jag har också tänkt mycket på det där med att skaffa barn eller inte. När jag var 25-30 bast var jag övertygad om att jag skulle vilja ha barn i framtiden. Förmodligen för att jag hade en lycklig barndom med fantastiska föräldrar och syskon och så klart p.g.a. förväntningarna från omvärlden.

    Nu är jag 34 år och gift sedan några år med en kvinna som absolut inte vill ha barn. Det visste jag redan före vi gifte oss, men jag tänkte då att det skulle säkert vara möjligt att få henne på andra tankar i framtiden.

    Idag tänker jag annorlunda och är glad för det. Jag skulle utan större problem kunna övertala henne att skaffa barn ihop, men hur sjukt egoistiskt skulle inte det vara? – Att låta ett barn växa upp med en mamma som inte vill ha henne/honom? Att låta en kvinna ta hand om ett barn som hon inte vill ha? Bara för mig att få möjligheten att kunna bevisa omvärden vilken fantastisk farsa jag skulle kunna vara?
    – Nej tack!

    Idag är jag av olika andra anledningar inte ens säker på om jag överhuvud tagit vill ha barn, även om min fru plötsligt skulle ändra mening, och jag är jävligt glad att det blev som det (inte) blev.

    Men det är grymt drygt att ständigt behöva rättfärdiga för familj, vänner, kollegor och framförallt för min förbannade jävla frisör varför vi inte har barn ännu. Samtidigt ser jag otaliga exempel på misslyckade förhållanden, olyckliga barn och föstörda liv – hos samma personer som dömt mig tidigare.

    Att ha barn kan säkert vara fantastiskt givande, underbart och enastående. Med all säkerhet kan det även vara destruktivt, deprimerande och fasansfullt för en familj också. Det gäller alltså att vara väldigt säker på att man tillsammans är redo för det enorma ansvar det innebär och vilka uppoffringar man måste göra innan man tar steget.

    Men näää – skaffa barn till vilket pris som helst, annars är du konstig…

    • Jack

      När jag var runt 25 så berättade min sambo att hon var med barn. Vid tidpunkten så hade jag inga känslor kvar för henne.
      Jobbade då som säljare och gjorde min bästa införsäljning någonsin och övertygade henne om abort.
      Kom ihåg att jag efteråt tog en lång promenad och tänkte igenom vad jag just hade gjort. Hon ville verkligen ha barn men gick med på att ”skjuta” på det i framtiden.
      Kom hem och hade kommit fram till att jag inte skulle genomdriva aborten.
      Vårat förhållande tog slut något år senare men kvar blev en underbar dotter som är i dag i samma ålder som jag var i när abortbeslutet togs.

  4. LappRoffe

    Skönt att se att det finns folk som är lika ”konstiga” som jag. Tack för inläggen.

  5. Jack

    Meningen med livet är att föra sina gener vidare. Din krönika skulle inte existera om du hade barn själv. Att det finns dyslexi i familjer råder ingen tvekan om.
    Själv skulle jag ha ett jävligt bra liv även utan barn (3) men med facit i hand så mkt fattigare.

    • LappRoffe

      Det är DIN åsikt om meningen med livet. Vad gör att du anser att du själv kan förkasta andras åsikter om detsamma?

      • LappRoffe

        ”Att föra sina gener vidare”. Om man har pissiga gener från start, så varför ska man terrorisera världen med att föra dem vidare?

    • LucyInTheSky

      Precis den här åsikten, som är ganska vanlig, ”att du kanske lever ett bra liv men det kan aldrig bli fulländat som mitt” stör mig allra mest. Som sagt, jag har barn, och jag älskar mina barn men jag är inte så oödmjuk så jag tror att jag kan berätta för andra hur dom ska bli lyckliga.

  6. Jack

    Har tydligen dyslexi själv, dysfunktionell menar jag.
    Om du hade barn själv så skulle din åsikt vara relevant, nu är den bara luft.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: