…vet jag personligen inte ett skit om. Jag vet bara hur man INTE ska vara.
Jag valde tidigt bort det här med barn och familj. Det var ett aktivt val och redan i tonåren tänkte jag sterilisera mig. Nu blev det aldrig så. Det ledde också till att några ex försökte ”lura på” mig en unge. Anledningen vet jag väl inte, men damernas biologiska klockor börjar ticka ganska högljutt i 30-årsåldern. Ibland tidigare än så. Bara ren tur att jag duckade ett par försök och ren skicklighet i retorik i ett specifikt fall. Jag ljög alltså. Så in i helvete. Inget jag är stolt över på något sätt, men jag lyckades få det där barnet att landa i en soptunna på Nacka Sjukhus…
Min inställning till det här har ju alltid lett till att jag setts som ”konstig”. Människor har en förmåga att själva bestämma vad som är normalt eller inte. ”Men det är ju det här som livet går ut på” är det vanligaste argumentet. Utan att ha tänkt en sekund på vad ”livet går ut på” så blir nyblivna mammor och pappor experter på hur ett liv ska levas och att ALLA borde tänka likadant. Annars är man konstig…
Min personliga åsikt är att man är ”konstig” ifall man inrättar sig i normer som någon annan bestämt.
Jag har sett hur många familjer som helst splittras, bara för att föräldrarna var fel för varandra och bara för att de drevs av devisen ”det är det här livet går ut på”. Jag ser trasiga ungar dagligen i mitt arbete, vars föräldrar styrts av den biologiska klockan om omvärldens påtryckningar. Jag är genuint glad över att jag själv aldrig fastnade i den fällan. Mest för de potentiella ungarnas skull. Jag vet att jag hade blivit en bra farsa, men jag hade nog inte blivit en bra partner om det livet bara handlade om att det var dags och att det var vad livet går ut på…
Idag känner jag bara ett fåtal par som fortfarande lever ihop efter att ungarna flyttat ut. I många fall har familjelivet varit ren misär, med ungarna som offer. Ungar som varannan vecka ska vara hos antingen mamma eller pappa. Kärnfamilj? Jo tjena.
Sedan dör föräldrarna. Oavsett om man varit bra eller dålig som förälder så skapar man ett sorgligt minne hos de efterlevande. Meningen med livet? Inte för mig. Jag går fortfarande med rak rygg och huvudet högt. Jag valde mitt eget liv, utan att bry mig om biologiska klockor eller normer om hur allt ska vara. Jag har alltid styrt mitt eget liv. Alltid utifrån min egen hjärna och vad jag anser vara bäst för mig och förvisso för omvärlden. Om jag ses som ”konstig” är det helt okej. Jag håller dock mina åsikter om konstigheter i min bekantskapskrets för mig själv.
Texten skulle bli alltför massiv ifall jag lättade mitt hjärta…
lapproffedotcom 
Olle
Eftersom du med all rätt argumenterar för dina livsval så undrar jag ändå varför du inte vill ha egna.
Är det den personliga friheten och flexibiliteten så förstår jag tii 100 pct. men jag måste ändå följa flocken och reka barnalstrande. Det är förvånansvärt givande och ärligt talat. Det förstår bara den som blivit förälder själv (bror duktig talar, jag vet men det är faan så)
Jag blev stoppad för blåstest av polisen på väg hem förra veckan och så fort jag såg polisen stå där fick reptilhjärnan en signal på mindre än en tiondelssekund.
Frågan ”ÄR JAG FULL?” nådde hjärnbalken som smärtan i lilltån när man träffar dörrkarmen fel.
Jag har inte kört full sen jag var 19 år men ändå kom den signalen helt som en reflex.
Är jag full? I typ två smärtfulla sekunder var osäkerheten där framkallad av den naturliga rädslan för polisen. Jag var ju som vanligt nykter när jag körde men saken väckte mitt intresse.
Får du också den där frågan i huvudet när du möter polisen som vill att man skall blåsa?
”Är jag full”?