Vi pratar lite stillsamt med varandra. Ser ut över en utsikt som inte finns längre. Den har varit borta länge.

Från att ha varit människor, har vi gått till att vara bokstäver. Bokstäver som kommer alltför sällan. Ibland inte alls.

Vi har ju haft olika utsikt i över trettio år. En dag kan vi kanske se samma sjö. Det vet vi inte.

Jag ser en ny sjö idag.

En bättre sjö än alla tidigare.

I min dröm så sitter vi ju där. Ser samma sjö. Pratar med mun istället för med bokstäver. Knyter säckar…

Jag vill inte vakna.