Matanzas Kuba…

Nu var ju inte Matanzas heller ett resmål, utan mer ett litet stopp på vägen till Varadero. Den enda gången vi inte åkte i amerikanska bilar. Nåja, hur amerikansk är en Buick från femtiotalet med en motor från en tjeckisk traktor och en bakaxel från en Lada? Skitsamma, nu åkte vi i en Nissan Micra mellan Havanna och Varadero…

Vi stannade halvvägs, för gubbarna måste tanka. I Matanzas. Vi stannade vid järnvägsstationen och Stefan blev hungrig, som vanligt. Medan gubbarna som körde försökte att hitta någon som sålde bensin, så knatade Stefan bort till en annan gubbe som sålde mat via en låda på magen. Han betalade med någon svensk femtioöring och fick något konstigt i ett bröd.

– Jag tror att det är friterat ister, sa den gamle finsmakaren.

In i bilen igen, för vidare rullning mot kåkstaden av korrugerad plåt och röd sand. Där skulle det tankas. En tjugoliters jeeptank som såg ut att vara genomskjuten med ett hagelgevär, var alltså tankstoppet. Fyra gubbar runt dunken. Samtliga rökte konstant. Jag ville ut ur bilen, men handtagen i baksätet fungerade inte. Jag ålade ut genom förardörren och ställde mig en bit bort…Stefan satt kvar och tyckte att jag var känslig.

Ja kanske. Men att tanka en bensinbil med sprinkler, har aldrig varit min melodi. Rökningen gjorde väl ingen större nytta i säkerhetstänkandet heller…

Fram kom vi i varje fall. Konstigt nog.

Väl hemma, en månad senare, så läste jag i kvällspressen att 70 personer hade dött i Matanzas. De hade alla ätit konstiga grejer som en gubbe med låda på magen hade sålt. Han friterade i glykol när den vanliga oljan tog slut…

”Ät inget som ni hittar på marken” brukar jag säga, men ät heller inte friterad ister från en glykolgubbe…