De svenska fjällen.

– Ska vi inte ta och göra en fjällvandring i år?, undrade ett korkat ex för många år sedan.

– Dra du bara åt helvete, blev mitt kärleksfulla svar. Jag har redan gjort det…

Nu var det väl inte ett resmål egentligen. Eller ett resmål som jag själv hade valt, utan en kommendering i det militära. Fjällmarschen var ett måste för alla idioter som låg inne på speciella plutoner på I19 i Boden. Året var 1978. Månaden var slutet av september. Området var Vuoggatjålme och mot norska gränsen. Exotiskt, eller hur?

Nio dagar knatade vi omkring i spöregn och gräns till minusgrader. Minst två mil om dagen skulle vi promenera. Med 40 kilo i ryggsäcken och en AK4 på bröstet. Stridsbälte och hela kitet. Närmare 50 kilo att släpa på alltså. Ryggsäcken var av ”modell 36” som anger året då de tillverkades…All vikt låg på korsryggen och orsakade blödande skavsår redan dag två.

30 fånar på led som vandrar i fjällen…Självklart hamnade jag alltid längst bak, där knatandet blev som ett jävla dragspel. Sakta-fort-sakta-stopp-fort-sakta-fort-fortare-fortast-stopp. Mesarna som inte pallade tempot fick gå på sidan om i sin egen takt, tillsammans med Kapten Florin, som hade modern lättviktssäck och gympadojjor. ”Jag har gjort mina hundår” , påpekade han ofta.

På kvällarna knäppte vi ihop våra regnjackor till s.k. ”knäpptält”. Knäpp var ordet. Där låg vi sex grabbar och hoppades att det skulle sluta regna och vara så förbannat kallt. Torrmaten tillagades på jägarkök och vattnet hämtade vi från närmaste vattendrag.

Varje morgon kommenderades vi ut i fjällbäcken för att tvätta skrevet. Det var tydligen viktigt, för att undvika skavsår kring pungen. Skavsåren på ryggen och fötterna var det inte så noga med. Stridskuken var viktigast. Jag var dock glad över att skrevtvättandet inte gjordes på kvällarna, då vi skulle hämta vatten från samma bäck.

Sket gjorde man bakom någon sten, eller var fan som helst, en bit ifrån knäpptältet. Det fanns inga trän att pinka på, men å andra sidan pinkade man sällan. Vätskebristen kan ha haft ett finger med i det spelet, vad vet jag…

Vår lilla fjällvandring avslutades med en fälttävlan på drygt 2 mil, där idrottsplutonen kutade rakt upp för ett berg och ner på andra sidan, för att tjäna någon kilometer. Min grupp sket fulla fan i tävlingar dag 9. Vi satt ner ibland, kokade kaffe och åt upp det sista av torrskaffningen. Utskällda blev vi, men ingen av oss brydde sig. Vi hade redan varit i en dimension där den optimala lyckan var att klubba ihjäl fjällämlar med gevärskolven…

Bussen ”hem” fick man inte lämna ens vid tankstopp. En av idrottarna lyckades dock ljuga sig ut ur bussen. Skyllde på att han måste pinka. Han kom tillbaka med två isglassar som han köpt på macken. Den ena skulle han själv ha…men vem skulle få den andra? Han fick så mycket stryk i bussen att han inte ens kunde äta sin egen glass. Karma. På den nivån låg vi…

Fjällvandring? Visst fan, men inte så länge jag jag själv lever. Någon kärring kan få bära min aska kors och tvärs i fjällvärlden. Med ryggsäck 36 och 40 kilo av min samlade avföring i säcken…