Trieste, eller ”Tristesse” som det numera heter…

Okej. Att åka till Italien helt gratis via jobbet, med traktamenten och skit, är väl ganska bra. Eller?

Att resesällskapet bestod av sinnessjuka människor med utbildning, är ju toppen. Eller?

Nåja. Jag hasade runt i en vecka 1988, i Tristesse, och undrade varför i helvete jag hade hamnat här. Tråkigare stad har jag aldrig upplevt. Varenda hak stängde 23.00 och det berodde på att det inte fanns en människa i lokalerna vid den tiden. Helt värdelöst.

På dagarna skulle vi lyssna på någon form av ”volontärer” som arbetade inom den mest progressiva psykvården i Europa. Alla kedjerökte konstant och förklarade hur stora framsteg man gjort inom psykvården, just här i Tristesse. Man hade nämligen släppt ut alla dårar och allt var frid och fröjd…

Skeptiker som jag är, valde jag att fråga helt vanliga människor, på gatan, om vad de tyckte om den progressiva psykvården i Tristesse.

Varenda jävel tyckte att det var åt helvete. Staden hade blivit farlig, som de sa…

Jag hamnade själv i en situation, där en lobotomerad kärring fick för sig att min ljusa hästsvans tillhörde henne…Med en hundrakilos kvinna hängande i mitt hår, önskade jag att jag varit tillbaka på Långbro. Då hade någon gjort något. Inte här. Här skulle vi prata oss ur situationen…

Jag sket fulla fan i alla föreläsningar av kedjerökande volontärer och försökte hitta något roligt att göra på egen hand. Det gick inte. Det fanns inget roligt att göra. Det enda roliga jag gjorde, var att pinka i luftintaget på en fläskmerca som var parkerad utanför stadens lyxhotell…

Jag ville inte vara här. Allt var bara en bluff. Jag ville åka tillbaka till Sverige.

Självklart så strejkar flygbolaget just då. Inte ett enda plan lättar från Tristesse. Två dagar till i denna gudsförgätna jävla skithåla stod på agendan…

Sen undrar folk varför man tar till spriten ibland…