The highway is calling…

Ibland blir jag less på storstadens ”puls”. Den gör att min egen puls blir ohälsosam. Jag blir vrång och grinig. Dags att dra…

När jag var mellan 20-30 år, tyckte jag att Stockholm var guld. Det hände alltid nåt och partyna tog aldrig slut. De vilade bara någon timme och sedan drog det igång igen. Allt var möjligt på 80-talet och allt var enkelt. Allt kändes dessutom tryggt och ombonat. Jobb var inga problem, boende var inga problem och tunnelbanan var inga problem…

Det har förändrats. Rejält. Även jag har förändrats, som tur är, annars hade jag varit patetisk.

Numera saknar jag stillhet och fågelsång, som motpol till snutsirener och ambulanssirener som plågar mina öron 50-100 ggr dagligen. Så är det att bo 20 meter från Huddingevägen…

Som tur är, har jag mina tillflyktsorter. Annars skulle jag inte stå ut.

Snart är jag där igen. Med ett par hundar som blir hysteriskt glada av att se mig igen. Med ett lugn i stugan som gör att jag sover bättre än någon annanstans. Med en utsikt över Siljan till morgonkaffet och med grannar och ortsbor utan förutfattade meningar. Något som känns som ”hemma”.  Just ordet ”hemma” börjar bli viktigt för mig. Jag har haft den känslan EN gång, men den är borta nu. Nu ska jag återskapa den känslan. Nu ska jag göra det ensam, utan någon som ”vet bättre”.

Lite drygt 10 år till pension. Sånt tänker inte ni skitungar på, men den tiden kommer även till er. Antingen bäddar man själv för pensionen, eller så blir man lurad. Varenda panchis i Sverige är lurad idag. Jag vägrar att låta mig luras. Tar jag inte hand om mig själv så finns det ingen annan som gör det. Alltså börjar jag att bygga för den tiden redan nu.

Jag vill inte ens veta hur livet i storstäderna ser ut om 10 år. Inte småstäderna heller. Jag vill bara veta att jag själv har ett litet paradis, där jag kan garva läppen av mig åt folk som bor 20 meter från Huddingevägen.

Där mitt största problem är att kontrollera att alla talgoxarnas ungar flög ur boet…