Kanariefågeln finns även på Spaniens fastland. Man kan höra den kvittra emellanåt. Sången låter sällan bra och uppskattas bara av ett litet fåtal människor. De flesta tycker att fågeln kvittrar för mycket. Inte bara människor.

Även fågelns fågelkompisar tycker att han borde hålla käften ibland. Inte bara ibland, utan för all framtid. Att sjunga om hemliga häckningsplatser har alltid varit förbjudet. Sånt kvittrande drar bara till sig kråkor och korpar. Den lille gule vet det, men han kan inte hålla sig. Kvittrandet är det enda han har kvar. Häckningsplatserna har minskat drastiskt och den illa stämda sången är det enda han kan försöka hävda sig med. Att kvittra ner sina fågelpolares häckningsplatser är, på något märkligt sätt, helt naturligt för den gule.

Att hans egna vingar vingar har klippts ner, så att han inte kan flyga längre, har han inte märkt. Vem behöver vingar när man kan kvittra?

Kanariefågeln är lite lik en dvärgpudel, eller en terrier av det mindre slaget. Som i sitt innersta tror att han ska kunna spöa Rottweilern framför honom. Som tror att den större hunden viker sig för ett entonigt bjäbbande. Den gules utopi.

Även om den lille fågeln, med bokstävernas hjälp, försöker att framställa sig som en Albatross, så är och förblir han bara en liten kanariefågel som kvittrar lite för mycket…