Vart är vi på väg egentligen?

Nu ska jag låta som en bitter gammal gubbe, vilket många tror att jag är, men jag råkar bara ha förmågan att se verkligheten på ett annat sätt än gemene ”slacker”…

Förr i tiden kallades vissa slashasar för ”lata” och ”odugliga”. Numera kallas de lite häftigt för ”slackers”. Precis som om det vore en yrkestitel. Lite hip sådär och lite smartare än gammelfolk som tror att livet går ut på att arbeta. Vi gammelfolk har nog inte förstått att livet går ut på att ”softa” och ”chilla”. Röka lite brass och ta dagen som den kommer. Allt löser sig…

Dagens slackers bor hemma hos föräldrarna tills de hittar någon respektive, som också är slacker, annars funkar det inte. Att sköta ett hushåll är ju ovidkommande. Morsan fixar sånt. Ibland ända upp till trettioårsåldern.

Det här med jobb är ju inte så noga. Man säger upp sig för att ”chefen är en idiot”, eller för att man vill ”gå vidare”…

Att gå vidare utan att ha ett nytt jobb, är inte så noga heller. Allt löser sig…

Jag ser tillbaka på min egen ungdom och konstaterar att jag flyttade hemifrån när jag var 20. Jag ville flytta när jag var 19, men lite annat kom emellan. Vid 24 hade jag fast jobb, egen lägenhet, ett antal bilar och en Harley. Delade garage med ett skönt gäng och levde ett förbannat rikt socialt liv. Hade hur kul som helst.

Dagens slacker bor kvar hos föräldrarna. Har sagt upp sig från jobbet(ifall han hade något) och äger en smartphone. Hans sociala liv sträcker sig till att ett par polare kommer ner till källarrummet, en gång i månaden, och då umgås man. Man umgås genom att sitta och blippa med varsin telefon. De yttrade orden sträcker sig till ”tjena” och ”okej, syns”.

Nu skiter jag väl fulla fan i den här generationen. Jag kan inte göra ett skit för dessa allvetare. Jag är en stofil som inte begriper någonting om livet. Det accepterar jag. Jag är lika jävla out som mina egna föräldrar var, som dömde ut Beatles och Stones som ”Hopplös dunka-dunka hamrad av långhåriga bögar”. Nej, det är inte DEN generationen jag är ute efter. Det är ER…

NI, i min egen ålder och både äldre och yngre…NI, som inte heller kan släppa er smartphone för att umgås som folk gjorde förr. ..NI, som inte kan ringa ett telefonsamtal utan att annonsera detta ett par veckor innan på Facebook…NI, som tidigare var förkroppsligade i min närhet, med jämna mellanrum, men numera bara är digitala bokstäver på nätet.(ibland med en bild)…NI, som liksom jag dömer ut en förlorad generation.

Ser NI var ni själva befinner er?

Ni har anammat slackerstillvaron. I varje fall rent socialt. Förhoppningsvis bor inte så många av er kvar hos föräldrarna och de flesta har nog förstått vikten av ett arbete, med tanke på pensionen…

Jag har en utmaning till ER. Under EN vecka, ska ni bara använda er smartphone till att RINGA till olika polare. Inget annat.

Finns inte  en chans att NI klarar det här. Slackers…