Den där lilla rakade skinnbulan som kutade omkring i Kungsan och lekte streetfighter. Alltid med större grabbar bakom ryggen. Vi brukade sitta på Vickans uteservering och se den ”flintskallige pygme’n” som vi kallade honom, hoppa runt och låtsas vara sparkboxare, när det enda han redan då var…var en tragisk figur. Ensam var han inget. Nada. Zip. Zero.

När skinnvästarna kom gående, gömde sig skinnskallen bakom något träd, eller sprang iväg. Det var alltid likadant.

Helvete vad stryk han fick. Alltid och överallt. Han gick på olika träningslokaler. Började med EN form av sparkboxning, fick stryk, bytte gym, fick stryk, bytte till Kung Fu, fick mer stryk än någonsin…Så såg hans tragiska liv ut. Han slutade att träna med folk som visste vad saken gick ut på och började att sparka ner snorungar i centrala stan istället. (vilket han fortfarande gör som lönnfet medelålders nobody)

Jag var en av skinnvästarna.

Jag såg pygme’n få spö många gånger. Oftast satt vi bara och skrattade, men när han höll på att förlora synen var vi tvungna att hjälpa honom. Ibland ångrar jag det här, men vi räddade faktiskt den lilla rassen från att få ögonen intryckta i skallen. Han gick på ”fel” kille i vanlig ordning…Trots två nedslagningar så skulle lillbulan försöka en tredje gång…Det måste man ge honom, att något konsekvenstänkande har han inte. Tummar i ögonen, din lilla rasse, minns du det?

Livet fortsatte så här för Bulan. Jag ska dra hela berättelsen. Han var aldrig någon utan större vänner bakom ryggen. När han golade ner sina vänner hade han ingen. Det blev naturligtvis frustrerande. Vilket det är än idag. Nada. Zip. Zero.

Och ett liv i landsflykt…