Vi var bara 18 eller 19 år gamla, men vi var de hårdaste som fosterlandet Sverige kunde skaka fram. Vi var GS 1. Det sista året som GS1 existerade. Vi utbildades på tamefan allt. Förutom vanliga skjutvapen som AK-4 och K-pist, så lärde vi oss att döda med handgranater, försåtsmineringar, helt vanliga minor, pansarskott, granatgevär, bajonett, spade och allt annat som gick att döda med. Det hörde till utbildningen. Att lära sig att döda…

Min gamle vän, Håkan, har jobbat på slakteri. Som styckare. Han gjorde samma saker i praktiken, som vi bara fick lära oss i teorin. Men jävlar vad hårda vi var. Mest i magen, efter en vecka till skogs.

Men hårdhet ska bevisas, vilket vi gjorde på ”luckan”. Fahlman var tjugo och fick handla på Bolaget. Vi var åtta man på luckan och beställningen var alltid sexton Perlerose’. Sexton ”Pelle”…Sen blev vi hårda. Hårdheten skulle bevisas genom att slå näven igenom den där pallen vid fotändan. Det gjorde vi. Vi var hårda. Vi blödde som grisar och befälen tog bort våra pallar dagen efter, men det kändes ändå som en triumf. Helvete vad hårda vi var. För fjorton spänn flaskan. Beyaz kostade bara åtta.

I vår egen inbillade hårdhet, började vi att jävlas med andra plutoner. När PBS var ute på övning, doppade vi deras kuddar i vatten och djupfrös dem bakom logementet. Skitroligt. PBS förstod aldrig humorn, utan skulle spöa oss för våra små hyss. Det blev aldrig stryk. Vi var för hårda. Jag minns när jag och Igelström kom ”hem” efter en våt kväll och fick för oss att väcka varenda PBS:are. De var redan vakna och hade väntat på oss…

Kanonfulla ställde vi oss, rygg mot rygg, och utmanade tjugosju snorförbannade stridskukar. Vi klarade oss, den gången också, jag och P-A.  Vete väl fan hur det gick till. P-A var en liten Gällivarebo som tryckte över femtio armhävningar på en arm. Imponerande. Oerhört snäll människa dessutom. En av få som jag saknar. Han brukade hota sin syrras ungar med ”FinnRoffe” ifall de inte skötte sig.

Men vi var inte lika hårda när vi ryckte in.

Då fick vi klä av oss nakna på borggården och stå där som monument över bristande hårdhet. Mittemot I19 låg sjukhuset. Varenda fönster var belamrat av kvinnlig personal som kollade in oss nakna beväringar. Året var 1978, men jag undrar hur löpsedlarna hade sett ut idag, speciellt ifall det hade varit ombytta roller…

Värnplikten var som ett fängelse i nio månader(för mig), men samtidigt en tid som jag aldrig skulle vilja vara utan. Jag lärde mig massor där, som jag fortfarande har nytta av. Att fungera i grupp och att inte bara tänka på sig själv. Att lösa problem där de uppkommer och att göra det bästa av en pissig situation.

Dessutom är jag utbildad på att döda. Människor.

Jag har inte kommit så långt i min utbildning, att jag har tagit teorin till praktik. Sånt lämnar jag åt Håkan.

Men det känns på något sätt tryggt att kunskaperna finns i ryggmärgen…