Staben var finurliga, men själv var jag än mer finurlig…

Vi hade kvällstjänst varje dag, för att vi inte skulle kunna ta oss till Bolaget och köpa sprit. Då får man se till att Bolaget kommer till OSS. Ett litet snack med en gubbe från Signalisterna, en s.k. kabeltattare, blev min lina ut till den verkliga världen. Med en lista på vad som skulle handlas och levereras, ringde han min syrra. Han yrade om koordinater ett tag, innan jag förklarade att en civilist bara behöver veta vilken väg vi står på för att möta upp. Syrran lånade pengar av morsan, handlade på Bolaget och levererade skiten ut i skogen. En bra slant fick hon för besväret också. Det blev ett par såna resor och Staben förstod aldrig hur vi lyckades vara knallfulla i två veckor.

Furir LappRoffe hade öppnat en fältbar. Alla var nöjda och vissa tyckte att jag till nästa repmånad skulle ordna en fältbordell också. Det blev ingen ”nästa” för mig.

Jag var nog ett besvärligt befäl, sett med Stabens ögon. Jag hade bett alla mina underbara tjejpolare att skicka brev till mig. Man behövde bara skriva personnummer och ”fältpost” så kom breven fram, var man än befann sig. I ett tält mitt ute i Norrbottens ödemark t.ex. Breven kom fram. Jag fick hur många som helst. Jag har kvar samtliga. De var parfymerade och hade små hjärtan på ibland. Jag fick väl i snitt fyra om dagen. Det här irriterade naturligtvis Staben, eftersom de var tvungna att leverera fältposten. Varje kväll i tältet kom det en sur Fanjunkare med min fältpost. Han fick oftast åka snöskoter i en halvmil för ärendet.

– Ni måste ha post ute! vrålade han en kväll och menade vaktpost.

– Nu är posten ute, replikerade tältchef LappRoffe och singlade iväg ett av förra veckans kuvert genom tältdörren. Fanjunkaren förstod nog aldrig humorn…

Jag lyckades slinka ifrån skiten en dag tidigare också, då jag hävdade att jag skulle på begravning. Den sista uppställningen jag var med på, en torsdag, delades den sista fältposten ut. Det var nog bara jag och Eriksson från en annan pluton som hade fått brev. Eriksson hade tre små döttrar som skrev varje dag. Men jag vann. Jag spöade Eriksson med ETT sista parfymerat brev under uppställningen den torsdagen. Tack mina damer. Ni gjorde er insats för att jag aldrig skulle behöva göra en repmånad igen. Jag blev placerad i ”reserven” året efter.

Men jag vet att ni hade kommit som ett skott till fältbordellen…