Vi satt där, Sixto och jag. Snackade skit och snackade allvar. På en strand som räknades som en av världens tio bästa. Varadero på Kuba.

Min story om Sixto finns i min andra blogg, men jag orkar inte söka och länka just nu. Jag kör en dialog istället. En av de bästa dialoger jag haft med någon. Med den bästa människa jag någonsin har träffat, eller kommer att träffa, tror jag.

Jag hade inte ens fyllt fyrtio. Jag var en snoris jämfört med Sixto. Trodde jag. Han var bara fem år äldre än jag själv, men såg ut som en sjuttioåring. Sjuklig och mager. Regimen förvägrade honom mediciner för hans diabetes, eftersom han hade dubbla medborgarskap. Han var född i New Jersey och därmed hatad Amerikan. Såna ska inte ha någon hjälp på Kuba. Såna ska inte ens tillåtas resa därifrån. Såna ska plågas…

Sixto snackade naturligtvis engelska bättre än jag själv, så därför översätter jag till svenska:

– Är du själv nöjd med ditt liv? frågade han.

– Ja…Jo det är jag väl, tror jag…jag lever ganska bra materiellt och har möjlighet att resa och se mig omkring lite…

– Men är du nöjd? Har din familj det bra och ser du till att de har det bra? Eller reser du bara för din egen skull? Hur ser din familj ut? Vad gör du här i Kuba? Varför har du inte familjen med dig?

– Jag har väl inte en sån familj som du kanske har, och min familj är väl bara jag själv och en kvinna som jag lever ihop med. Min biologiska familj har jag brutit med för länge sedan, av olika orsaker. (vilket jag förklarade för Sixto under en halvtimmeslång monolog)

– Jag har ingen familj här heller, replikerade Sixto. Jag har ingenting. Regimen ser mig som amerikan och jag får inte undervisa i engelska. Jag får inte ens undervisa i ryska, även om jag kan det språket också. De vill inte att jag ska kunna försörja mig här och de vill inte låta mig resa härifrån. Min bror bor i Kentucky. Inga brev går fram, varken från honom eller mig. Kan du fixa att några brev går iväg?

– Ge mig breven. Jag lovar att de kommer fram. Du behöver inte betala ett skit. Jag fixar det. (Det gjorde jag)

– Du sitter i en jävla rävsax, Sixto, försökte jag mig på.

– Det är mycket värre än så. Jag är född i USA, av en mor från Kuba, som gjorde det stora misstaget att åka tillbaka igen. Hon var gift med en amerikan. Hon tog MIG med sig, men lämnade min äldre bror i USA. Min mor blev också kvar här, tills hon dog. Nu är jag ensam kvar. Jag har ingenting. Jag äger ingenting och jag får inte ens mediciner för mina sjukdomar. Jag räknas som en fiende till regimen, men de vill ändå inte att jag ska lämna landet. Jag försörjer mig hjälpligt på att ha undervisning i engeska, svart, och att översätta vissa texter till spanska. Men jag får fortfarande ingen sjukvård. Jag får ingenting. Jag bor i ett skjul och jag har svår diabetes. Jag räknas som amerikan…

Jag kunde aldrig ifrågasätta Sixtos story.

Han är fortfarande den mest ärliga människa jag mött. En av de mest intelligenta också. DEN mest intelligenta, förlåt mig Dybban, men du ligger i lä hos Sixto.

Jag har en liten dröm.

Att kunna få ut Sixto från Kuba, till New Jersey, eller till Kentucky…Eller till vad fan som helst som är bättre än där han nu lever.

Jag börjar idag att skissa upp planerna…