Jag ser att du börjar dra dig tillbaka, Svinsjön. Jag ser mindre och mindre av dig idag. Jag vet att du förstår.

Du och jag har haft en relation i över ett decennium. Du har förändrats med åren och utvecklats på något sätt, medan jag själv inte har kommit vidare egentligen. Jag har suttit här och sett vad som förändrats med dig, under de här åren. Det vita svanparet som alltid landade på din yta, när isen hade smält, kommer inte längre. De har nog hittat en annan sjö.

Jag gillar bävrarna som bosatt sig i ditt land. Fantastiska djur. Det är nog bara jag som tycker det, för resten av invånarna verkar tycka att de är till besvär. Att fälla lite trän kan väl inte vara till besvär? Jag vet några föreningsmedlemmar som fäller trän från samfälligheten och säljer skiten som ved i Tyresö. Det gör aldrig en bäver.

Men allvarligt, Svinsjön? Vart tog fisket och kräftorna vägen? Fanns det något sådant ens? Jag har aldrig lyckats fånga mer än en liten abborrpinne i ditt grumliga vatten och den släppte jag tillbaka. Jag tror att du håller på att bli gammal, du också. Du orkar inte längre. Jag vet hur det känns.

Konkurrensen från Marvikens friska fiskrika vatten fick nog dig att ge upp. Vad ska du göra nu, Svinsjön? Ska du växa igen och bli en jävligt tråkig sumpmark, som luktar fan och som ingen vill ha med att göra? Eller ska du ta vara på tillflödet och bli den magnifika sjö du en gång var? Du har potentialen. Bävrarna hjälper dig. De dämmer upp utflödet till Marviken och sedan svämmar du över. Du kan dränka flera vägar i området om du bara vill. Du kan ge de jävlarna. Gör det!

Tyvärr måste jag lämna dig snart, så jag kan inte hjälpa dig. Du kommer dock alltid att finnas i mitt minne. Jag minns din sång när isen separerade på våren. Pukslag som förkunnade och välkomnade det liv som hade flyttat hösten innan. Jag minns dina fåglar, precis som jag minns mina egna fåglar här på verandan. Jag minns dina paddor, grodor, ormar, mygg och allt fan som du skickade hem till mig. Det var helt okej, förutom myggorna då. Där hade du kunnat göra något.

Vi har haft våra år Svinsjön. Du och jag. Jag har tittat på dig och du har sett mig. Du har gett mig mer inspiration än någon annan nu levande sjö. Du har varit del av de bästa åren i mitt liv och du har även varit del av de sämsta.

Vad som än händer framöver, Svinsjön, ska du veta att jag kommer att sakna dig.

Du var det närmaste ett hem jag någonsin kommer att komma…