Det kändes förbannat bra redan utanför Strängnäs.

Jag matade in Hurriganes i bilens musikmaskin och knappade in någon adress i GPS-navigatorn. Sedan var jag on the highway. Full volym på stereon och plattan i botten på bilen. ”Put the pedal to the metal and let it roar” som alla gamla truckers brukar uttrycka sig, tror jag, fast jag vet inte.

Att leka trucker i en Citroen Berlingo är väl lite bögigt också, men jag kände mig faktiskt som en riktig hetero. Sala passerades med en jävla fart, medan ”Tallahassie Lassie” sprängde högtalaren i vänster dörr. GPS:en försökte göra sig hörd hela tiden och klämtade till, faktiskt i takt till musiken, varje gång jag körde för fort. Det sket jag i. Jag hade äntligen förvandlats till MAN igen. Det var länge sedan sist…

Till tonerna av ”Road Runner” susade jag förbi avtagsvägen till Leksand. Det var helt naturligt, eftersom jag inte skulle till Leksand. Jag skulle till Gesunda. Där stängde jag av Hurriganes, öppnade passagerarsidans fönster(eftersom förarsidans inte funkar) och lyssnade andäktigt till banjomusiken som skvalade från varenda veranda…

Jag var hemma.

Det är jag fortfarande, en vecka senare. Jag ser ut över Siljans vatten och förstår att det är här jag ska bo snart. Eller om några år kanske. Trakten välkomnade mig dock med ilsket bra väder, så nu är jag brun som en utlänning.

Dalingarna påminner en del om Hobbitar. De är lite små och satta så där och verkar ha stora fötter. Gästvänligheten kan man inte klaga på, även om man kan skönja en viss snålhet hos de flesta. Damerna är ganska platta i ansiktet, med små näsor, men verkar i allmänhet vara lite småpilska. Breda arslen har de flesta, men det gör mig inget.

Mitt största problem just nu, är att försöka övertala biljäveln att åka hem igen…