Det ansågs så. Att man var en idiot ifall man var handbollsmålvakt. Jag var idiot.

Det var helt fel analys från omvärlden, som aldrig ställt sig mellan stolparna i någon brutal div. 2-serie. Det var mycket värre att vara utespelare. Linjespringarna hade det mycket tuffare än målvakten. Skadorna uppkom klockrent bara på utespelarna. Jag minns inte ens att någon målvakt blev sjukskriven.

Visst gjorde det ont. De första träningarna inför säsongen, men sedan anpassade kroppen sig. Smärtan försvann och man kunde med lätthet ta ett kanonskott från StorMauritz med insidan av låret. Det enda målvakten behövde konfronteras med var en boll. Mjukare än ben och leder och inte alls lömsk. Det var en jävla boll.

Utespelarna fick tampas med pungslag, fotstamp, ryck i armar, njurslag och fan vet allt. Men jag såg aldrig någon ligga och kvida i smärtor, för att få domaren att visa ut någon. Jämför med fjollorna inom fotbollen…Där bärs man ut på bår för att någon kastat ett halvätet päron i magen på en spelare.

Inom fotbollen fejkar man skador. Vem minns inte fåntratten som fick en boll på knäet, tog sig åt huvudet, kastade sig en halvmeter upp i luften och grät som en småflicka. I VM. I fotbolls-VM.

Inom handbollen finns inte såna här fånerier. Skulle man följa fotbollsstandard, skulle bägge lagen ligga och vrida sig som daggmaskar efter varje smäll. Matcherna skulle ta tre dagar…

Fast en sak gillade jag inte…

Det var ett par utespelare i mitt eget lag som hade gett sig fan på att få målvakten skotträdd. Sin egen målvakt alltså. De sköt mig i skallen eller ansiktet så fort de fick möjlighet och flinade efteråt. Jag tyckte själv inte att ett sånt beteende var logiskt. Det gynnade ju inte laget på något sätt. Att skada sina egna är bara idiotiskt. Men det handlade naturligtvis om någon illa tajmad machogrej.

Men allt kan styras upp och efter några väl valda smällar i ansiktet och huvudet på ett par utespelare, naturligtvis utan vittnen i omklädningsrummet, så upphörde de här fasonerna. Det blev lite av: ”Varje gång du medvetet skjuter mig i skallen, kommer jag att nita dig i omklädningsrummet”.

Ordningen var återställd och ingen gnällde över lite näsblod.

En värld långt, långt ifrån fotbollens primadonnor…