Dagen då allt är förbi…

· Okategoriserade
Författare

…Det är dagen då man slutar att skratta.

skratta

Jag har mött människor som inte ens ler. Hur mycket man än försöker trigga dem, så kan de inte visa glädje. För mig är de döda människor. De är kanske trygga i sitt glädjelösa liv, vad vet jag, men jag blir bekymrad när jag möter sådana människor. De känns igen på sina uppdragna axlar och sin taskiga hållning. Den enda glädje man kan locka ur dessa dödgrävare, är om man berättar om andras olycka. Då glimtar det till i ögonen, men hållningen förblir kass.

Sedan finns ju naturligtvis motsatsen också. De som alltid garvar, vad saken än gäller. De hamnar fel ibland, men de är för jävla sköna att umgås med. My kind of people, helt klart.

Jag har polare som drabbats av obotlig cancer. Utan att dra upp axlarna och kräva medömkan. De garvar åt skiten.

Egentligen är det ganska skruvat, men det fungerar. Kanske som någon form av bearbetning, eller fan vet vad. När man sitter med en av sina äldsta och bästa kompisar…När man till slut efter flera år roddat ihop en jävla helg där man kan umgås…När man till slut sitter där och vet att ens vän lever på förbannat lånad tid…Vad säger man i ett sånt läge?

Nu blir jag väl slaktad igen, i vanlig ordning, men min egen makabra humor går hem hos de döende…

– Hörru Kerstin! Kan du ta ut en bira till mig, när du ändå är vid kylskåpet, men Håkan slösar vi väl ingen öl på? Han dör väl innan han hunnit dricka skiten?

Märkligt nog fungerar den här morbida humorn hos människor som lever vägg i vägg med döden. Inte hos andra.

Människor som förlikat sig med döden och har kvar skrattet, är värda all respekt. Samtidigt är det det enda måste som finns i livet. Man måste dö. Kan man garva åt sin egen hädangång, är man förbanne mig mer värd att leva än stolpskott som inbillar sig vara odödliga. Har man fått en obönhörligt dödlig sjukdom, så ska man jävlarimej hyllas för att man fortfarande kan skratta. Det visar styrka som människa.

Jag hoppas att jag själv har styrkan att gapskratta när min tid är kommen.

4 kommentarer

Comments RSS
  1. Håkan

    -Men varför får inte jag några julklappar?
    -Du? Men du har ju cancer!

    Får man bara leva och ha hälsan, så blir man till slut sjuk och dör. hehe

  2. LappRoffe

    Och hur många har egentligen levt, innan de dött?
    Vissa är så rädda för döden, att de inte vågar leva.
    Andra söker döden och ställer till ett jävla liv.

    Men när man förlikar sig med livets enda måste, är det ganska lugnt…

  3. Håkan

    Om man ser saken från den ljusa sidan
    så kommer inte Göran ”Greven” Persson,
    Maud (Bävern) olofsson,Geoge Bush Jr.
    Mona S(t)ahlin
    m.fl. inte undan dom heller.

    Och ärligt talat,vem fan vill leva för evigt
    på det här dårhuset (planeten)?
    Och vilken SOVMORGON man får!

    ett par negativa saker med att få en dålig
    diagnos är (tycker jag då) att: en del slutar
    att höra av sig,och andra ömkar. (hate it)

    Nää…då är det tur man känner såna som dig!!
    Minns vad du sa åt mig när jag berättade.

    -Jag ska ha första kortet på dig när du har fått
    cellgiftsbehandling och blivit flintskallig!!
    Oslagbart…skrattade så jag pinkade ner stolsdynan.

    Fick skäll av kärringen för det,(stolsdynan alltså)
    men innan jag gick och la mig den kvällen
    så pinkade jag lite på toa-ringen, för jag
    vet att hon tänder aldrig lyset på morgonen
    utan sätter sig bara. mooahahaa

    Läste nå´t för länge sen,
    -Det som inte tål att skämtas om,
    förtjänar sällan att tas på allvar.

  4. LappRoffe

    Precis min mening. Bara att kolla pokerbranschen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: