…Det är dagen då man slutar att skratta.

Jag har mött människor som inte ens ler. Hur mycket man än försöker trigga dem, så kan de inte visa glädje. För mig är de döda människor. De är kanske trygga i sitt glädjelösa liv, vad vet jag, men jag blir bekymrad när jag möter sådana människor. De känns igen på sina uppdragna axlar och sin taskiga hållning. Den enda glädje man kan locka ur dessa dödgrävare, är om man berättar om andras olycka. Då glimtar det till i ögonen, men hållningen förblir kass.

Sedan finns ju naturligtvis motsatsen också. De som alltid garvar, vad saken än gäller. De hamnar fel ibland, men de är för jävla sköna att umgås med. My kind of people, helt klart.

Jag har polare som drabbats av obotlig cancer. Utan att dra upp axlarna och kräva medömkan. De garvar åt skiten.

Egentligen är det ganska skruvat, men det fungerar. Kanske som någon form av bearbetning, eller fan vet vad. När man sitter med en av sina äldsta och bästa kompisar…När man till slut efter flera år roddat ihop en jävla helg där man kan umgås…När man till slut sitter där och vet att ens vän lever på förbannat lånad tid…Vad säger man i ett sånt läge?

Nu blir jag väl slaktad igen, i vanlig ordning, men min egen makabra humor går hem hos de döende…

– Hörru Kerstin! Kan du ta ut en bira till mig, när du ändå är vid kylskåpet, men Håkan slösar vi väl ingen öl på? Han dör väl innan han hunnit dricka skiten?

Märkligt nog fungerar den här morbida humorn hos människor som lever vägg i vägg med döden. Inte hos andra.

Människor som förlikat sig med döden och har kvar skrattet, är värda all respekt. Samtidigt är det det enda måste som finns i livet. Man måste dö. Kan man garva åt sin egen hädangång, är man förbanne mig mer värd att leva än stolpskott som inbillar sig vara odödliga. Har man fått en obönhörligt dödlig sjukdom, så ska man jävlarimej hyllas för att man fortfarande kan skratta. Det visar styrka som människa.

Jag hoppas att jag själv har styrkan att gapskratta när min tid är kommen.