Visst gjorde det ont, det ska jag inte förneka. Men det som egentligen var mest smärtsamt var den där väntan. Väntan på att tyrannen skulle komma hem från jobbet och spöa skiten ur dig.

På något sätt hade du alltid gjort dig förtjänt av ett blodigt arsle. På något sätt.

Men till slut ser man vad det handlar om. Det är inte om vad DU gör, utan om vad tyrannen älskar att göra.
Han älskar att slå och skada. Älskar att höra någon gråta och skrika.

Man ser igenom såna här saker. Man tänker ut ett motdrag. Man slutar att skrika. Man slutar att gråta.
Man ligger bara där och blir blodig. Men man skriker inte. Man gråter inte.
Naturligtvis kommer piskan att rappa dig än värre om du håller käften, men du gör det ändå, för det är det enda försvar du har kvar. Slå dig less, gubbjävel. Förr eller senare kommer du att få fan för det här.

Efter tortyren ska du bara stirra tyrannen i ögonen och göra klart för honom vad som senare väntar. Du får några extra rapp bara för det, men den som lider mest är sadisten. Får han dig inte att kvida, så är han olycklig. Det är din egen hämnd. Att inte ge honom tillfredställelse.
Det är en bra hämnd, men du betalar med blod.

När man är sex år, ska man inte behöva ruva på hämnd. Man ska inte behöva hoppas på att åren ska gå fort, så att man äntligen kan ge tillbaka. Man ska tillåtas vara barn. Utan planer på vem man ska slå ihjäl tio år senare.
Tio år går sakta när man är barn, men de går. Sedan är man där. Man orkade vänta.

Alla år av prygel avslutas med en enda smäll. Sedan är det klart.
Det känns futtigt, billigt och orättvist. En enda smäll för åratal av tyranni.
Egentligen hade du velat mata på med björkriset i flera år, men det hade gjort dig själv till samma sadist som den som kallades din far. Du är bättre än han. Det svider mer i honom än vilken tortyr som helst.

När du är klar med den här processen, så går du vidare i livet, som om inget hade hänt.
Det fungerar i ganska många år…