Jag vaknade i morse och insåg att jag egentligen var kommunist.

Jag? Som alltid varit mer blå än himlen som ibland visar sig över vårt blå land. Jag? Lika blå som ögonen på den kvinna jag en gång älskade, för över trettio år sedan. Jag? Som alltid ansett att var och en får klara sig bäst fan de kan. Survival of the fittest och ”all for one and every man for himself”. Hur kunde JAG vakna som kommunist?

Nu vaknade jag ju inte klockan fem, som vanliga kommunister gör, utan jag hasade upp vid niotiden. Jag råkade supa till lite igår. DET är däremot något som kommunister gärna gör, har jag förstått. Alltså har jag hälften rätt redan nu.

Jag letade febrilt i kylskåp och skafferi, efter palsternackor, morötter och rå potatis, men jag hittade inget sånt. En sann kommunist kan ju inte äta imperialistisk ost, eller rostade brödskivor från Timbros tankeverkstad. Det blev som vanligt ett par släta koppar kaffe och några hemrullade Jompa. Jag har ju aldrig ätit frukost i hela mitt liv, så det kändes lite väl fjäskigt att tugga på en palsternacka, bara för att jag plötsligt blivit kommunist. Jag var dock skeptisk mot det mörkrostade Gevaliakaffet och funderade på om jag skulle börja importera skiten från Kina. Eller Kuba.

Bara en sån sak som att jag alltid rullat mina cigaretter själv, borde göra mig till överstekommunist. Jag gillar morötter också, men palsternackor vet jag inte vad det är för något. Å andra sidan borde jag ju sluta röka igen, eftersom Kuba börjat med totalt rökförbud nästan överallt. Märkligt det där. Cigarrernas hemland. När jag själv flög till Hästens land, var Cubana Air ett av få flygbolag där man fick röka på planet. Men kommunismen förändras ju hela tiden och att sluta röka är ett löjligt litet problem. Jag har ju själv slutat, fler gånger än jag kan minnas.

Jag satt och slöglodde på TV-nyheterna och kom på mig själv att anse att diktatur är det enda rätta i vissa länder. Den ”arabiska våren” har kukat ur fullständigt, men media rapporterar inte gärna om sådant som de haft fel i tidigare. Media hittar nya länder att  propagera för ”demokrati” i. Vad är då demokrati? Ingen verkar veta mer än att ordet låter bra.

Hur demokratiskt och fint land bor vi själva? Där en ung streber som Calle Bildt läckte statshemligheter till USA redan på sjuttiotalet. Vad sossepolitikerna pysslat med, vill jag inte ens veta. Men Palme är fortfarande populär på Kuba. Det vet jag. Han höll ju ett tal på spanska, på revolutionstorget i Havanna, och sågade USA-imperialismen jämte fotknölarna. Då blir man poppis i en kommunistisk diktatur. Då blir man odödlig. Visst låter det konstigt, när Palme visade sig vara högst dödlig, en februariafton nittonhundraåttiosex.

Lika dödlig som gamle Che i Bolivia. Lika dödlig som Chavez häromveckan.

Likförbannat vaknade jag som kommunist i morse. Det finns korn av medmänsklighet inom kommunismen. Något som saknas totalt på den blå himlen. I de blå ögonen. I en värld som förintar sig själv och vet om det. Likförbannat fortsätter man på en destruktiv väg, för egen vinnings skull, för vad som drabbar nästa generation skiter man fulla fan i. Det är JAG  JAG JAG som gäller. Här och nu. Man ser inte ens sin egen dödlighet. De blå ögonen har blivit blinda.

Mina egna blå ögon var ganska röda i morse…