…som varit död. Det låter konstigt och är det också.

Vi satt som vanligt och snackade om Gud, världen och dess allomfattande sammanhang, min bästa och äldsta polare och jag. Vi drack Gammeldansk och vitt vin och vi svävade ut i resonemang om livet och alla livets märkliga vändningar. Vi snackade som vanligt om döden också, eftersom just döden är det enda säkra i livet. Vi hade snackat om döden förr, men då hade ingen av oss varit död. Nu hade en varit det. Bypassoperation.

– Men du har ju varit klinisk död, din jävel, började jag. Ditt förbannade hjärta har legat på en diskbänk, ett par meter från dig själv. Alltså var du död. Hela du hölls igång av apparater och ditt liv efter döden hängde på om kirurgen krökat dagen innan eller inte. Jag vill veta om du såg något när du var död. Såg du något ljus i en tunnel, eller vad fan som helst?

– Nej, inte ett skit. Det var bara svart och jag visste ju inte ens att det var svart. Jag visste ingenting. Jag var död. Svart.

– Men något måste ju ha förändrats, efter att de pusslade ihop dig igen. Du kan ju inte vara exakt samma människa?

– Jag kan inte sova utan sömntabletter och jag har mardrömmar ofta.

– Vad handlar mardrömmarna om?

– Oftast om de där jävla kärringarna som satt ”extravak” under rehabiliteringen. Tjocka kärringar som satt och stickade. Jag kunde inte andas, för lungorna hade ju varit döda också, och jag försökte väsa fram att jag inte kunde andas…Kärringarna tittade på någon apparat, sa att allt såg bra ut och fortsatte att sticka, hur mycket jag än viftade med armarna och kvävdes. Till slut kom en doktor in och vred upp syrgasen till rätt nivå. Den enda dödsångest jag känt, var när ett par stickande kärringar ville låta mig kvävas…

– Hur är det idag då? Har du fortfarande problem med att du varit död?

– Har nån konstig hosta. Tror inte att lungorna har hämtat sig än, fastän det gått lång tid. Men jag har fått andra stressrelaterade grejer också. Ett tag var jag döv. Hörde inte ett skit. Jobbade ändå. Helt idiotiskt.

– Men inga problem med pumpen?

– Tar ju medicin…

Vi snackade vidare om Gud, världen och dess allomfattande sammanhang och somnade innan klockan slagit tolv. Gamla gubbar hänger inte med på samma sätt längre. Men när vi hänger, så hänger vi på riktigt. Ingen bullshit, utan bara genuint interagerande. Inga lögner, ingen bluff och inget jiddrande om pengar. Bara två vänner.

Den tidigare döda glömde sin jeansjacka hemma hos mig. Jag glömde mina handskar hemma hos honom senast. Men i bröstfickan på jeansjackan fanns en burk nitroglycerin. Jag började genast att planera en sprängning av en bankbox och gnuggade händerna över vilka möjligheter burken kunde göra för min ekonomi…

Nej, det gjorde jag inte. Jag levererade jackan veckan efter till den rättmätiga ägaren. Jag reflekterade även över en ganska märklig sak. Vår vänskap har aldrig haft med pengar att göra. Vi har aldrig ens diskuterat pengar, förutom över några pokerpartier med smågrus. Vi har däremot diskuterat fruntimmer och deras förhållande till pengar. En helt annan story som man skulle kunna skriva en bibel om.

Livet kan ta märkliga vändningar ibland, men med vissa levande döda är det bara ett nytt äventyr…