Det var inte så länge sedan, men som vanligt övergick sommaren till höst. På något sätt föll även löven i ens eget inre varje höst. Nu hade ju sommaren varit så kall och trist så att hösten knappast märktes. Förutom löven. De föll som vanligt.

Det var enklare när man var yngre. Hösten var lika trist då, men man hade sätt att hantera det där med att löven föll. Man gick på krogen. På krogen fanns det alltid folk som sökte bråk. Jag tror att de ogillade hösten också. På somrarna ville ingen slåss, men på hösten kändes det som att varenda jävel ville slåss. Ett märkligt sätt att hantera de fallande löven.

Man kunde lokalisera hösthatarna på nolltid. Antingen stod de ensamma i ett hörn av baren, med ögon som en galen häst, eller så stod de i en klunga av tre-fyra som odlat sin egen gangsta-image med att skrämma bort övriga krogbesökare från sin egen sfär vid ståbordet som de såg som sin ”turf”.

När man var less på hösten så gick man bara helt elegant till det där ståbordet eller till den galna hästen vid baren. Man behövde inte ens presentera sig. Man fick slå ur sig sina aggressioner innan man ens druckit ur den första ölen. Dessutom blev man kompis med rocksluskarna som bara letat efter anledningar att kasta ut patrasket. Man fick dessutom rabatt på biran vid kommande besök, ifall man lovade att hjälpa rockslusken vid krisläge…

Helt naturligt? Nej knappast. Klart att det finns prylar bakom. Vilket kommer till min egentliga story.

Jag jobbade natt med ”Nypan” på Rättspsyk. En avdelning med landets värsta dårar, alla kategorier. Att ha Nypan som wingman var skitbra. Man visste att man hade backning ifall något skulle hända. Jag trodde förvisso att han var en idiot, roidad långt över öronen och med något eget EP-anfall bakom sig. Jobbade extra som dörrvakt dessutom…

Jag hade helt fel. Vi hade långa samtal när ”gubbarna” gått och lagt sig och Nypan är nog en av de vettigaste människor jag arbetat med. Oerhört intelligent. Slutat med steroider. Tränade fortfarande, men med en helt annan inriktning. Studerade till sjukgymnast, om jag inte minns fel.

Hans ord har dock aldrig lämnat mitt huvud, en av de där nätterna. Han berättade om jobbet som dörrvakt och alla år han pysslat med det. Han berättade om alla fyllskallar han nitat och hur lite han brydde sig om det. Han berättade även att han kommit till insikt till slut.

– Alla de där fyllona som jag spöade skiten ur, hade min farsas ansikte.

Jag  har aldrig förstått mer om mig själv, trots all utbildning, än jag gjorde den där natten…