Någonstans sympatiserar jag med grabben som valde sitt eget liv. Utan tryck från vare sig anhöriga eller myndigheter. Han valde ett liv i bilen. Han låg där och levde så gott han kunde. Smälte snö och kokade kaffe. Rökte. Lyssnade på radion och krökade lite. Mådde ganska bra. Långt ifrån måsten, tjat och skulder. En biljävel mitt ute i helvetet.

Ska man gå, så var det ett förbannat bra sätt att gå på. Att ligga i en sovsäck och bara domna bort. Bara skita i allt.

Men samhället tillåter inte sådana här utsvävningar. Grabben måste räddas, gödas upp och ges en lägenhet i någon gudsförgäten brukshåla i Norrland. Han måste räddas!

Fan, han ville ju inte det själv. Han vill tillbaka till bilen. Den står kvar.

”Samhället” kan aldrig acceptera någon som väljer sitt eget liv. Alla ska vara produktiva tills de uppnår en viss ålder. Sedan kan de med fördel lägga sig och dö i en bil. Det är bäst för alla. Att slippa pensionärer. Dö era satar.

Men ”snömannen” är ju bara 45 år. Minst 20 produktiva år kvar. Därför arbetstränas han idag, typ 25% eller nåt. Det är viktigt för politikernas siffror. – Kolla här! Vi har fått in ”snömannen” i produktionen! – Det kostade några miljoner, men nu är han där, lycklig och en helt vanlig medborgare…

NEJ! Era dumma jävlar. Snömannen vill tillbaka till sin bil och bestämma över sitt eget liv. Han vill inte hasa omkring i en brukshåla där alla glor på honom och han vill inte ingå i något fas-program. Han vill till sin bil.

Hade han varit 20 år äldre så hade snuten aldrig tillkallat en bandvagn.

Då hade man bara stängt dörren och åkt därifrån…