Ibland tappar man fotfästet.

Då är det bäst att inte skriva för offentliga ögon, hur gärna man än vill.

Livet tar lite märkliga vändningar ibland, men ju äldre man blir, desto jobbigare känns vändningarna. Tro mig. Saker som jag bara hade skrattat åt för 20-30 år sedan, kan jag inte se någon humor i idag. Jag har kanske blivit humorlös, vad vet jag…Bajs händer och ibland träffar den där 300-kilos korven fläkten. Fläkten är av storlek Vertolhelikoptrars rotorblad och skiten luktar mer illa än dyngan som BajsLasse pumpade ur septitanken igår.

Men efter att ha varit i det blå så landar man. Tar nya tag och gräver upp den där gamla fightern som varit dold i skosulorna i många år. Han fanns där alltid och lämnade inte dojorna, även om jag trodde det ett tag. Jag hittade honom idag, vi skakade hand och skallade varandra som gamla kompisar. Sådär som Viggo Mortensen gjorde med sina nya skådisvänner i ”Ringentrilogin”.  Orcherna och Uruk-Hai från Nya Zeeland. Vem av oss som var Viggo eller Uruk, vete väl fan, men skallade gjorde vi. Och rustade för strid. Strid för det goda eller det onda, beroende på hur slaget kommer att se ut. Sådant vet man som gammal krigare aldrig. Man går bara in i striden utan fruktan. Skallar lite till höger och vänster, vevar med något svärd och om inte det hjälper så tar man de döda till hjälp…

Hunden Hasse anmälde sitt intresse för kriget alldeles nyss. Han var inte ens grön, som de döda i Ringenfilmen. Han såg ut som vanligt. En jättestor hund med jättestora tänder. Det räcker för mig. Fast det var lite svårt att klia honom på magen eftersom han egentligen inte fanns, utom i min fantasi. Det var lite smärtsamt.

Det gick sakta upp för mig att hela mitt liv varit en fantasi.

En fantasi om att människor är precis som de alltid har varit. Att livet alltid kommer att vara bra. Att man själv har full kontroll på tillvaron och aldrig behöver hjälp av någon. Att man alltid kan skalla bort det onda.

Så är det inte. Livet kan vara brutalt emellanåt. Det gäller att orka fortsätta att skalla. Hur länge ska man behöva hålla på med det? Jag har inte en aning, men jag själv gör det dagligen. Någonstans ser jag vilka som är alver och vilka som är orcher. Någonstans ser jag hur Saurons torn faller och någonstans ser jag hur jag själv kan göra något bra innan jag tar den där båten över havet.

Något bra för någon annan. Inte mig själv.

Den fantasin är värd att skalla hur många orcher som helst för. Precis vad jag kommer att göra…