Jag minns en motorklubb jag brukade besöka för några år sedan. De hade en lång trästör bakom baren och på stören stod det skrivet med svart tusch: ”rättvisan”.

Underförstått handlade det om att banka skiten ur folk som bar sig illa åt på klubben, men jag såg den aldrig användas. Jag hörde dock senare att Malte hade knäckt rättvisan, mot ryggen på en pundare som stal lastpallar på gårdsplanen.

Osökt kom jag att tänka på min egen ”rättvisa”…

Ett korkgevär.

Sådana finns inte längre och fanns nog inte speciellt länge på sextiotalet heller. Man laddade bössan med att bryta ner pipan, vilket gjorde att man spände ett par fjäderbelastade kolvar i piporna. Sedan skulle man stoppa i två korkar i pipornas mynning. För säkerhets skull så var korkarna förankrade med en kedja till bössan, så att de inte skulle flyga iväg. ”Poff Poff, lät det när man tryckte in avtryckaren två gånger. Förbannat mesigt.

Finessen var att skippa korkarna och ladda bösan med grus och småsten. Sedan kunde man skapa skräck bland grannskapets ungar. Det gick att skjuta ganska långt och hårt med vapnet, något som dåtidens leksakstillverkare kanske inte hade räknat med. Man hade räknat med att alla skulle använda korkarna.

Jag var väl sex eller sju år gammal och den mesta av vår lediga tid på vintern gick åt till att spela hockeybockey på gatan. Vi lirade varje dag. Även på kvällarna, eftersom vi hade en bra placerad lyktstolpe i gränden och nästan ingen biltrafik. Våra målstolpar bestod av snöklimpar som vi omsorgsfullt valde ut i plogkarmarna. Alla bilister på gatan respekterade vår spelplan och körde sakta förbi målen, under sin resa hem från jobbet. De vinkade glatt och tutade lite uppmuntrande ibland och de aktade sig noga för att köra över våra målstolpar. Alla utom EN bil.

En Peugeot 404

Den kördes av gubben Lindvall. Varje dag vid femtiden kom han hem från jobbet, tutade som fan och krossade avsiktligt våra målstolpar. En timme senare kom hans äldsta son från andra hållet, med samma bil, tutade som fan och krossade våra målstolpar. Varje jävla dag i flera år…

Vintern övergick till vår och vi befann oss i skarven mellan hockey på gatan och fotboll på gräsmattan. Jag var dock stolt ägare till ”rättvisan” och planerade min hämnd länge. Man blev ju less på sina leksaker med tiden och jag väntade tills jag tyckte att jag hade skjutit klart med korkbössan. Korkarna hade sedan länge försvunnit och nöjet bestod i att sätta en märla eller två i arslet på någon skitunge i kvarteret. Man ledsnade på det också. Alltså var det dags att skipa rättvisa. Jag visste vad det skulle leda till, men jag gjorde det ändå.

Jag gömde mig i rönnhäcken, precis vid korsningen där gubben brukade sakta in och sedan väntade jag tills han kom. Rättvisan var laddad med speciellt utvald småsten som flög både långt och hårt. Jag såg bilen långt innan och visste att han aldrig skulle hinna se mig. När han var i läge, tömde jag bägge piporna i förardörren från två meter. Gubben tvärnitade och jag sprang som om jag hade själve fan i hasorna. Gömde mig i grannens uthus någon timme.

Naturligtvis hade Lindvall gått in och snackat med Farsan och naturligtvis hade Farsan redan börjat tälja kvistar från sin egen ”rättvisa”. Den där kala björken.

Jag gick hem tillslut och tog mitt straff. Med nyrappat arsle, men utan att gråta, förklarade jag varför jag hade skjutit på bilen. Då fick jag några rapp till. Farsan förstod sig aldrig på vad rättvisa egentligen var.

Jag såg aldrig den där korkbössan igen och har nog inte sett någon sådan senare heller. Men Farsan måste ha förklarat min reaktion för Lindvall senare.

Vintern efter rättvisan fick våra målstolpar vara intakta.