Man ville vara Honken Holmqvist. Hårdingen som motade skott, utan vare sig hjälm eller ansiktsmask. 454 stygn i ansiktet and counting…

Men Honken fegade ur lite också. Ett tag stod han i målet med hjälm. Lite senare stod han med ansiktsmask, men utan hjälm. Ytterligare lite senare stod han  med både hjälm och galler för ansiktet.  Honken blev fjolla.

Min egen karriär som hockeymålvakt, sprack på att Gubben inte ville betala för utrustningen. Den var för dyr, hur bra jag än ansåg mig vara. Det var bättre att bli utespelare, eftersom det då fanns större chans att ta sig in i laget och blablabla men allthandladeompengarochhurmångasjuttiofemmorenmålvaktsutrustning…egentligen kostade. Men jag hade mina pojkprylar kvar. Benskydden, plockhandsken, klubbhandsken och inget annat. Köpt för 100 spänn av en kusin.

Naturligtvis ville jag testa mina gatufärdigheter i högstadiets hockeyturnering. På med skydden bara och visa var skåpet ska stå. Jag hade alltid önskat mig en KoHo-klubba för 68 spänn, men fick nöja mig med en Keeper för 14. Benskydden täckte nätt och jämt knäna. Plockhandsken hade inga skydd alls och klubbhansken hade bara en fyrkantig kartongbit på ovansidan.

Bröstskyddet som hette ”Klimpen”, efter Klimpen Häggroth som var en legendarisk målvakt, fick stanna hemma. Skulderskydd och armbågsskydd också. Hockeybrallorna var dock på plats.

Jag tror att det var här jag lärde mig att njuta av smärta.

Vi hade några riktiga hockeykanoner i parallellklasserna och de drog naturligtvis på med stora artilleriet mot fåntratten utan skydd, om man räknar bort att jag hade ansiktsmask i galler och hjälm.

”Sassas” första slagskott från blå, klöv min Keeperklubba i två delar. Klubbjäveln sprack rakt av och ändå var den ny. Mellan hockeybrallor och benskydd fanns ett oskyddat område som träffades hela tiden, vad jag än gjorde. Puckarna satt klockrent mellan skydden. Fotparaderna skickade en smärtblixt genom kroppen, eftersom jag aldrig ägt såna där ”knölskydd” med kardborre…

Men jag stod där. Flyttade mig inte för lite smärta. Eller mycket.

Lillis drog på ett slagskott som fastnade i ansiktsmasken. Precis vid vänster öga. Jag minns att jag tyckte att det var bra att vi inte körde med juniorpuckar, för då hade den projektilen suttit i min ögonhåla.

Men varje sting av smärta gav mig en tillfredsställelse av att ha tagit ett skott. Att ha räddat ett mål. Den sköna känslan av att göra skillnad. Smärta är ändå bara vekhet som lämnar kroppen…

Jag blev aldrig hockeymålvakt. Det fanns inte pengar till det. Jag sökte mig vidare i mitt letande efter meningsfull smärta och hamnade så småningom i division två, tror jag…Handbollsmålvakt. Inga skydd. Inga galler. Inte ett skit.

Bara ont. Hela tiden. Helt underbart…