Jag har alltid känt mig som en ö i strömmen. En som vägrar att följa med det allmänna flödet, vad saken än gäller. Inte en anarkist, för jag har inget mål att stoppa strömmen. Jag vill bara inte följa med den…

Det började nog ganska tidigt. Jag minns inte exakt när det började, men jag vet att det pågår än idag. Att vägra vara mainstream. I allt. Att sticka ut på mitt eget sätt och ge långfingret åt varenda jävel som anser mig konstig. Jag köper ingen annans åsikter, innan jag gått igenom dessa på mitt eget sätt. Åsikter är som arslen. Alla har sitt eget. Det är bara mängden skit som är skillnaden.

Jag hade aldrig V-jeans. Jag försökte faktiskt googla på V-jeans, alldeles nyss, för att hitta en passande bild. Det fanns inga. Har folk glömt V-jeansen? Till slut hittade jag en kass bild på ett av klädmodets lågvattenmärken.

V:et ska alltså sitta vid knäna. Ingen annanstans.

Jag hade aldrig V-jeans. Jag hade U-jeans. I vinröd manchester. Alla andra hade V-jeans. Mainstreamers.

Redan som knodd vägrade jag att följa modet. Jag följde inget annat heller. Jag envisades med att spela med vit hockeyhjälm så länge den karriären höll på. Vit hockeyhjälm ansågs ute redan innan jag föddes, men det sket jag i. Vägra mainstream.

Gör allt på ett annat sätt.

Börja skolan ett år tidigare. Ta konfirmationen ett år tidigare. Gör lumpen ett år tidigare och flytta från stan ett år tidigare…

Jobba med det du själv vill, utan att bry dig om vad omvärlden tycker.

Jag minns de där ID-brickorna som alla hade runt halsen på 70-talet. När man var tillsammans med nån tjej, skulle man byta bricka med varandra. Lite förlovning-light sådär. Jag släppte aldrig min bricka. Jag har däremot kvar min dödsbricka i plåt, som jag tydligen fick när jag föddes. Det är bara tre siffror i slutet av personnumret. 895. Vete fan när sjuan kom till.

Jag har aldrig varit förlovad. Aldrig gift mig och aldrig fått barn.

Jag har aldrig gjort något som förväntats av mig, enligt seder, bruk eller omvärldens påtryckningar. Jag har bara valt att vara mig själv. Att leva mitt liv som jag för stunden ansett vara helt okej.

Jag har aldrig känt ett tvång att göra en karriär inom något område, eller känt att jag måste göra ett ”avtryck” för efterlevande. Jag har aldrig haft ett tryck från släkten eller familjen att ”gå långt”. Jag leder fortfarande över det packet.

Jag har aldrig velat ha barn, av olika anledningar. Jag har inte känt ett tvång att föra mina gener vidare och gör det fortfarande inte. Att jag själv inte vet var mina gener kommer ifrån, kan vara en bidragande orsak. Jag vet inte.

Vad jag vet är att jag levt ett förbannat roligt liv och gör det fortfarande ibland, när jag orkar…men det finns en sak som tynger mig…

Varför hittar man ingen vettig bild på V-jeans på Google?