Per Oscarsson i Hylands hörna 1966.

Jag minns det här, trots att jag bara var sex år gammal. Det var programmet som alla i Sverige tittade på. Från den viktigaste möbeln i hushållet, TVn, försedd med luckor som stängdes när inga program visades. Svartvitt naturligtvis.

Oscarsson lät sina kläder falla, likt uppbyggda kulisser och skapade den tidens ”nakenchock”, utan att ens vara naken. De randiga badbyxorna föll aldrig, för Oscarsson var en skådespelare som visste var gränserna gick och han höll en tänkvärd monolog medan han klädde av sig. Den kan intresserade läsare titta och lyssna på själva här:  http://www.youtube.com/watch?v=g63xJJC_1VM

Jag kom att tänka på Oscarssons avlägsnande av kulisser/kläder och såg likheten mellan detta skådespel och den senaste tidens skådespel inom spelvärlden i Sverige och dess tillika skådespelande ”entreprenörer”. Det finns likheter, men även skillnader, vilket jag ska utveckla närmare.

När Oscarsson lämnar scenen upphör han att vara skådespelare. Det gör inte de s.k. entreprenörerna. De går så djupt in i sin roll, att de tillslut tror på den själv. De bygger vidare med storslagna kulisser, där de själva är den största och klarast lysande stjärnan i föreställningen. Och de tror på detta själva.

Som på alla teatrar finns det påkläderskor. De vill inte se den stora stjärnan klä av sig själv, utan de springer runt och försöker få på teatergeniet hans kläder igen. Det fungerar sällan på entreprenörernas teater, för stjärnan anser att han/hon bär upp hela föreställningen och i vissa fall hela teatervärlden och bestämmer själv vilken klädsel som är lämplig för den egna föreställningen.

Det är lite synd om påkläderskorna, för det finns även avklädare. De som gärna plockar av den inbillade giganten dennes kalsonger, för att visa hur storheten ser ut naken. Sånt avskyr påkläderskorna. De vill inte se stjärnan som han egentligen ser ut, utan de vi se denne i praktfull skrud och med hela världen för dennes fötter. Den bild de tillsammans byggt upp. Den bild de odlat genom åratal av skådespeleri. När kulisserna faller är det inte roligt längre.

Nu ska jag inte påstå att påkläderskorna är helt igenom korkade, för naturligtvis inser de att de haft fel om sina ikoner, men att erkänna detta vore ju att idiotförklara sig själv och så långt vill inte påkläderskorna gå. De riktar istället sitt hat mot avklädarna, som att det vore deras fel att kulisserna har rämnat och att den inbillade avguden står där naken i all sin ynklighet. Det är någon annans fel, som vanligt…

Den stora skillnaden gentemot Oscarssons skådespeleri i Hylands Hörna, är att entreprenören även tappar de sista småbyxorna. Inte för att han tar av dessa själv, utan för att de med gravitationens makt faller, på grund av all skit som fanns där. Den skiten försöker sedan både entreprenör och påkläderskor smeta ner avklädare och publik med. Den sista desperata åtgärden. – Ni är snart lika skitiga som vi! Vi kommer att knäcka er!

Skådespelarna inom entreprenörsteatern är många och deras påkläderskor är ännu fler. Det lider dock brist på avklädare, men det har nog sin naturliga förklaring.

Avklädarna arbetar ideellt…