Alla dessa KalleAnka-människor som går i sömnen. Vad ska vi göra med dem?

De som väljer en ståndpunkt, utefter någon annans ståndpunkt. Inte deras egen. De som väljer en ståndpunkt utefter vad som är bäst för deras egen karriär, eller för att de närmaste s.k. vännerna visar vad som är bäst att tycka, ifall man vill vara polare med just dessa.

Sömngångare. Fullständigt värdelösa ankor.

Herrejävlar hur många namn jag skulle kunna flasha här, men som timid liten vakenvandrare låter jag bli den strikt personliga hämndaktionen. Jag konstaterar bara, helt kallt, att det inte finns någon kuk i folk numera.

Ankorna väljer att vandra på en stig som är bäst för dem själva. Sanningens stig vill man inte beträda, för den ger inga pengar.  Sanningen är otäck och full av hål som man själv kan trilla ner i. Bättre att hålla käften och låtsas som att inget ont finns på den lilla stig man själv valt att vandra. Då blir man populär, kanske…

Som radikal gammal sömngångarkritiker, hyser jag inget annat än förakt för dessa jävla lallare. Oavsett vilken del av ruttenheten som sömngångaren valt att stödja för ögonblicket. Sömngångaren väljer ju olika scener, beroende på vilka som passar denne för tillfället. När det slutat passa, väljer man en ny scen.

Den infantila publiken ser inte dessa scenväxlingar. De sitter fortfarande hänförda över att samma skådespelare kan spela på olika scener, samtidigt, med olika hattar på och med kostymer som borde bränts för länge sedan. Publiken ser inte verkligheten. Publiken ser en föreställning som man tror är verklighet. Publiken betalar för föreställningen.

Skådisarna garvar läppen av sig och planerar nästa föreställning…