”We got a great big convoy. truckin’ through the night, yeah we got a great big convoy, aint she a beatiful sight…”

Chris Christofferson i huvudrollen. Svenska rötter på något sätt. Det är viktigt.

Jag sa upp mig på Farsta Sjukhus, där jag jobbat som sjukvårdsbiträde i ett halvår. Administrationen var bekymrade och undrade varför jag ville sluta.

– Jag ska köra långtradare i Kanada, ljög jag.

– Jaså, jaha, sa kärringen på kontoret och sen var det inget mer med det.

Jag var truckerfreak, samtidigt som jag var biker. Märklig combo. Men jag hade byggt upp en bild av mig själv som tradarchaffis i Kanada. Jag skulle självklart köra en Kenworth, eller minst en Mack. Jag kunde alla låtarna som spelades på ”truckerradio” och jag kunde redan alla anrop som kunde tänkas komma på comradion i styrhytten. Jag var förberedd. Jag visste precis hur snacket gick.

– Ten four, back door, you got a copy on me Mean Machine?

– For sure, for sure, Pig Pen, but we have a bear in the air buddy…

– No prob bro, Lovehandle will take smokey down.

– Nice to hear Pig Pen, see you att Earnies tomorrow, over and out.

Det var romantik. Hårda grabbar i en hård värld. Grabbar som inte backade för en frostnatt. Grabbar som inte vek sig, bara för att man fått stryk av Hells Angels. Man klättrade bara blodig in i trucken och mosade deras motorcyklar. Man körde 26 timmar per dygn, knullade nya brudar på varenda tankstopp och ondgjorde sig över att ens tidigare kärring hade lämnat en. Fruntimmer förstår ju aldrig ett dugg av männens värld…

Nu blev jag ju aldrig trucker. Jag ljög åt kärringen i Farsta.

Men de tradarchaffisar/truckers jag lärt känna, ljög mycket mer än jag. De ljög så in i helvete. Haggans farsa Hasse ljög varje dag om något. Om vad som helst. Inte nödvändigtvis om truckerlivet, även om han ljög även om det. Men han var underhållande. En god människa som jag gillade. Han sket faktiskt i om man trodde honom eller inte. Sanningen stod aldrig i vägen för en bra story.

Granngubben Arne var trucker också. Eget åkeri. Välkänd i hela Sörmland. Vart vi än åkte tillsammans, långt efter att han pensionerats, kom folk fram och snackade. Jag förstod att han varit en god människa under sin livstid. Men helvete vad han ljög. Han lyckades lura i mig att han varit stridspilot och flugit både Draken och Venom(vad fan det nu är). Han berättade målande om hur han hade förlorat 13 kompisar från skvadronen genom åren. Han berättade att de ofta fick åka ut i skogarna och plocka likdelar från träden, efter kamrater som hade dödats i krascher. Han berättade en gång att de lagt en upphittad näsa på skvadronchefens frukostmacka, bara för att jävlas…

Började ana oråd, men jag sa aldrig något.

Han ljög hela vägen. Helt underbart. Man kan inte bli förbannad på bra ljug. Arne hade inte flugit något värre än pappersdrake i sitt liv. Men han fick mig att tro att han varit stridsflygare. Respekt. Han lurade Lappjäveln rakt av.

Dagarna innan Arne dog, var jag inne hos honom och hjälpte Inger att vända på gubben. Han tecknade sina sista ord på mitt bröst  B A J S

-Har du skitit på dig Arne, frågade jag. Han nickade.

– Vi fixar det här, svarade jag och det gjorde vi. Någon timme senare hämtades Arne av en ambulans. Han dog ett par dagar senare…

Cancern tog Arne, precis som den tog Hasse(människan), alldeles för tidigt. Men jag vet att de här två ljugargubbarna sitter och skrattar åt oss idag. Jag kommer aldrig att ta ett tradarkörkort. Aldrig. Jag vill hålla mig till sanningen, så långt det är möjligt.

Jag saknar er båda så mycket att det gör ont.

Jag har bara A B C i mitt körkort. Kommer aldrig att ta fler bokstäver…