Vi var bara ungar.

· Okategoriserade
Författare

balans

Vi balanserade på den där bollen som antingen skulle skicka oss i fängelse, eller döda oss, eller göra vårt vardagliga liv till ett helvete. Det fanns liksom inget annat.  Vi var vi och vi levde här och nu. Framtiden var ointressant…

Vi hängde på Kaos i Gamla Stan, Old Fashion på Karduensmakargatan, ibland på Engelen och när det skulle kastas pil var det Kens Place på söder eller Tennstopet i Vasastan. Vi som åkte hoj hängde dessutom på Asterix i Birka ibland. Men vi balanserade alltid. Inte minst jag själv.

Att provocera blev ett varumärke och att låtsas vara kränkt(innan det ordet uppfanns) var det där lilla steget som räckte till misshandel. Vi backade aldrig. Det var vårt varumärke. Vi backade aldrig.

Jag skulle kunna fylla hur många sidor som helst om våra/mina äventyr i branschen som handlar om krogboxning.  Jag är inte det minsta stolt över mina käkledsfrakturer, näsfrakturer, revbensfrakturer och alla andra jävla blessyrer och sår som jag fick under de här åren.  Knivskador, tandskador och trasiga händer…Hjärnskakningar, hjärnblödningar och helt vanliga blåmärken. vad man än fick, så backade man aldrig… Helt idiotiskt egentligen.

Att söka konflikt, leder förr eller senare till att man torskar. Det spelar ingen roll hur bra du tror att du är.  Det finns alltid någon som är bättre.

Jag utmanade en trio på gamla Fountainebleu en gång. De snodde vårt bord och ställde våra Vodka/Lime i en fönstersmyg. Sånt funkar ju inte. Vi var ju ute och dansade med ett par sjuksköterskor ju…Herrarna fick ett par minuter på sig att återställa glasen och återställa de stolar där jag och min polare satt, annars skulle jag personligen skicka herrarna till sjukhuset. Herrarna var Djurgårdens hockeypojkar Södergren, Mörth och Ridderwall.

Vi hade en trevlig afton med grabbarna faktiskt, men helvete vad stryk man hade fått ifall det blivit allvar. Eller inte. Det vet vi inget om.

Fountainebleau sprängdes veckan efter ändå, så vår lilla beef blev väl den sista hockeybeefen på det jävla stället. Det blev en ny smäll på Strömsholm några år senare…

Livet var ändå ganska fritt och rörligt. Fanns man på fel ställe så kunde man dö. Fanns man på rätt ställe så hade man skitkul.

Precis som idag…

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: