Opus 36 revisited.

· Okategoriserade
Författare

Nu kommer jag att skriva en av de svåraste bloggtexter jag någonsin skrivit. Svårast för mig alltså, men ganska lätt att läsa ifall man känner för det. Läsaren måste dessvärre gå tillbaka till en annan text, för att begripa sammanhanget i denna. Man måste gå tillbaka till  https://lapproffe.com/2012/11/09/sma-snabba-fingrar/ och läsa samtliga kommentarer till den texten. Gör det och kommentera sedan gärna, när ni har någon form av bild framför er. Jag själv ska försöka att måla upp min egen bild. Min bild är fantastisk.

Jag försökte att bifoga ett foto på mina gamla noter också, men formatet tillät inte det. Jag lägger in dessa framöver.

Jag har aldrig ”brunnit” för något. Det jag har gjort, har jag gjort bra, men jag har aldrig ägnat mitt liv åt någon viss företeelse. Jag har heller aldrig påstått mig ”brinna” för något, för att detta brinnande ska fylla min egen plånbok, eller betala mina resor runt om i världen. När såna saker brunnit klart, finns bara aska kvar.

Jag är egentligen bara intresserad av skriven text. Vad bokstäver kan göra och hur folk uppfattar text, framförallt på nätet.

De flesta som följt mig på http://www.lapproffe.blogg.se vet nog vad det handlar om. En hel del av läsarna kommer aldrig att begripa min kamp för det fria ordet. Man tror att jag är en grälsjuk gammal bitter skitgubbe, som vägrar att inrätta sig efter normer som någon åttiotalist har bestämt. Så är det inte.

I den här bloggen strider jag inte mot någon. Jag reflekterar bara över mitt eget liv och är totalt utlämnande ärlig. Det ni läser här är sanning. Ni kan kalla det vad ni vill. Terapi? No way, jag är långt bortom den skiten…

Nu ska vi snacka om helt andra saker. Om minnen som egentligen inte fanns, men som dök upp fyrtio år senare. Om en människa man glömt, men som dök upp fyrtio år senare.

Det är märkligt. Jag är helt säker på att vi tvingades att spela fyrhändigt tillsammans. Jag är även helt säker på att jag tyckte att det var jobbigt, för hon var snygg och jag ville briljera.

Vi delade fadersfigur på något konstigt sätt.

Hennes figur var hennes egen farsa.

Min var hennes farsa.

Den farsan som jag önskade hade varit min egen. Den farsan som inte krökade och lät mig spela på pianot.  Den farsan som uppmuntrade det jag gjorde och hjälpte mig när jag körde fast.

Inte den där fyllgubben som dömde ut mig vad än jag gjorde.

Att skriva om känslor är fortfarande svårt för mig. Jag har lärt mig att stänga av sånt trams för länge sedan. Jag stänger av det vid fingrarna på tangentbordet.

Känslorna kommer vid fingrarna på pianot. Tyvärr har jag inte samma flyt som jag hade för fyrtio år sedan. Kommer aldrig att få. Men jag kommer aldrig att ge upp. Jag fortsätter att traggla. Jag pluggar in gitarren och munspelet, som idag är mina bästa instrument och jag glömmer aldrig vem som lärde mig grunderna. Jag glömmer det aldrig.

Att skriva en blogg är enkelt.

Att inbilla sig att att ens blogg är unik, är patetiskt.

Att få sin berättelse i bloggen dras ett varv till, är fantastiskt.

Även om jag är en gammal julhatare…så önskar jag er den godaste jul jag kan önska…

Maria, Seppo och ungarna.

Hoppas vi träffas nån gång…

6 kommentarer

Comments RSS
  1. Fredrik

    Som alltid Roffe så skriver du brutalt bra när det kommer till dina erfarenheter. Jag läste förra inlägget men hade bommat kommentarerna, fascinerande vad en blogg på nätet kan åstadkomma. Jag passar på att tacka Maria för det hon skrev om sin far i kommentarerna, stort att bjuda på det så att även vi läsare får en större bit av helhetsbilden.

    Vi har en familjetradition att ägna våra nära och kära som inte finns med oss längre än tanke 19.00 på julafton. Jag kan även se Hasse sitta bredvd en flygel, som Väinö låter sina fingrar dansa över, och njuta av musiken som ljuder.

    Trots att du är en julhatare chansar jag hejvilt och önskar dig och dina nära en God Jul.

  2. LappRoffe

    Ja jävlar…Jag ser den bilden framför mig. Hunden var döpt efter svärgubben Hasse, som dog för tidigt också. Cancer. 60 år.
    Jag ser människan Hasse smyga ner några bitar leverpastej till hunden Hasse och önskar att jag kommer att få uppleva det scenariot när jag själv kastar in handduken.

    God Jul du också Fredrik.
    Jag ska förvisso arbeta imorgon, men en liten skvätt mörk Havanna tänker jag kosta på mig ikväll. Tar en större skvätt i morgon kväll, då jag tänker vara ledig på julafton. Brukar få lust att skriva eller spela musik när jag dricker. Får se vilket det blir…

  3. Frank

    Fantastiskt skrivet och återberättat!

    Det känns nästan som du sitter på ett manus till en ny storfilm med Micke Nyqvist i rollen som dig!

    Du har många gånger genom åren på flera olika platser i ”cyberrymden” påpekat vilket intresse du har för det skrivna ordet och hur människor väljer att tolka en text/åsikt. Jag delar helt klart denna ”hobby” med dig, jag kan ofta välja att ta en sida i en diskussion bara för att framkalla en reaktion! (T,ex den senaste skattesituationen med poker spelarna).

    En tanke slog mig att du själv har suttit och skrivit ihop berättelsen och sedermera kommentarerna!
    Dock känns det som att du i denna berättelse har skrivit inte för att framkalla en reaktion på oss läsare utan ett detta faktiskt är en öppenhjärtig berättelse ur ditt liv!
    Jag är glad för din skull att du fått kontakt med familjen till denna man som betyder mycket för dig i ditt liv!

    Fortsätt ditt skrivande! Det är givande för oss som läser!

    Gott nytt 2013
    Med vänlig hälsning,
    Frank

    • LappRoffe

      Jag har aldrig hittat på några historier, förutom de självklara skrönorna med tidsmaskiner och olika pokerrelaterade alster. Men då är det övertydligt.
      Jag skulle heller aldrig kommentera mina egna texter under falsk flagg. Det vore lite för ruttet.

      Just den här berättelsen blev så mycket större än jag kunnat ana.

      Gott nytt på dig också Frank.

  4. Niclas

    Otroligt vilken berättelse , ytterst sällan jag får gåshud av en text berättelse men nu gick det inte att låta bli . Tack Roffe och Tack Maria för berättelsen.

    • LappRoffe

      Jag fick gåshud hela vägen också. Helt outstanding. Tänk dig bara integriteten och styrkan i att välja att dö, istället för att få sina instrument-händerna amputerade. Jag är ganska skakad fortfarande, men samtidigt syr det ihop berättelsen om en man som betydde mycket i mitt liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: