Nu kommer jag att skriva en av de svåraste bloggtexter jag någonsin skrivit. Svårast för mig alltså, men ganska lätt att läsa ifall man känner för det. Läsaren måste dessvärre gå tillbaka till en annan text, för att begripa sammanhanget i denna. Man måste gå tillbaka till  https://lapproffe.com/2012/11/09/sma-snabba-fingrar/ och läsa samtliga kommentarer till den texten. Gör det och kommentera sedan gärna, när ni har någon form av bild framför er. Jag själv ska försöka att måla upp min egen bild. Min bild är fantastisk.

Jag försökte att bifoga ett foto på mina gamla noter också, men formatet tillät inte det. Jag lägger in dessa framöver.

Jag har aldrig ”brunnit” för något. Det jag har gjort, har jag gjort bra, men jag har aldrig ägnat mitt liv åt någon viss företeelse. Jag har heller aldrig påstått mig ”brinna” för något, för att detta brinnande ska fylla min egen plånbok, eller betala mina resor runt om i världen. När såna saker brunnit klart, finns bara aska kvar.

Jag är egentligen bara intresserad av skriven text. Vad bokstäver kan göra och hur folk uppfattar text, framförallt på nätet.

De flesta som följt mig på http://www.lapproffe.blogg.se vet nog vad det handlar om. En hel del av läsarna kommer aldrig att begripa min kamp för det fria ordet. Man tror att jag är en grälsjuk gammal bitter skitgubbe, som vägrar att inrätta sig efter normer som någon åttiotalist har bestämt. Så är det inte.

I den här bloggen strider jag inte mot någon. Jag reflekterar bara över mitt eget liv och är totalt utlämnande ärlig. Det ni läser här är sanning. Ni kan kalla det vad ni vill. Terapi? No way, jag är långt bortom den skiten…

Nu ska vi snacka om helt andra saker. Om minnen som egentligen inte fanns, men som dök upp fyrtio år senare. Om en människa man glömt, men som dök upp fyrtio år senare.

Det är märkligt. Jag är helt säker på att vi tvingades att spela fyrhändigt tillsammans. Jag är även helt säker på att jag tyckte att det var jobbigt, för hon var snygg och jag ville briljera.

Vi delade fadersfigur på något konstigt sätt.

Hennes figur var hennes egen farsa.

Min var hennes farsa.

Den farsan som jag önskade hade varit min egen. Den farsan som inte krökade och lät mig spela på pianot.  Den farsan som uppmuntrade det jag gjorde och hjälpte mig när jag körde fast.

Inte den där fyllgubben som dömde ut mig vad än jag gjorde.

Att skriva om känslor är fortfarande svårt för mig. Jag har lärt mig att stänga av sånt trams för länge sedan. Jag stänger av det vid fingrarna på tangentbordet.

Känslorna kommer vid fingrarna på pianot. Tyvärr har jag inte samma flyt som jag hade för fyrtio år sedan. Kommer aldrig att få. Men jag kommer aldrig att ge upp. Jag fortsätter att traggla. Jag pluggar in gitarren och munspelet, som idag är mina bästa instrument och jag glömmer aldrig vem som lärde mig grunderna. Jag glömmer det aldrig.

Att skriva en blogg är enkelt.

Att inbilla sig att att ens blogg är unik, är patetiskt.

Att få sin berättelse i bloggen dras ett varv till, är fantastiskt.

Även om jag är en gammal julhatare…så önskar jag er den godaste jul jag kan önska…

Maria, Seppo och ungarna.

Hoppas vi träffas nån gång…