Hon såg ut så här. Kanske inte lika stor näsa, men den bedjande blicken och min egen metamorfos till att bli Moder Teresa blev ett faktum…

 

– Faan brorsan, snälla…stanna kvar ett år till, annars super farsan ihjäl sig!

Varför skulle JAG bry mig om det? Jag var nitton och hade redan fixat ett jobb i Stockholm. Jag ville inte bo kvar där. Jag ville därifrån…

Men jag stannade.

Skilsmässan var klar och gubben bodde kvar i villan. Jag stannade hos honom. Varför vet jag än idag inte. Han blev glad i varje fall. Varför vet jag än idag inte.

 

Vi började med att rensa ur alla blommor och skit från morsans rabatter.  Sedan planterade vi potatis i varenda rabatt.  Grannarna grymtade naturligtvis, men det sket vi i.  Vi var två anarkister som inte tålde varandra, men likförbannat skulle vi bo tillsammans i ett potatiskollektiv.

Vi delade upp huset i två delar. Jag hade köket, hallen och mitt eget rum.  Han hade vardagsrummet, sovrummet och en liten korridor till toaletten. Gubben fick sköta sin del, så skötte jag min del.  jag hade även syrrans gamla rum, som jag kunde använda när folk ville övernatta. Mina polare förstod aldrig den här dealen. De var besvärade av att hälsa på mig på något sätt. För mig var det helt naturligt. Darwins lag liksom. Det är JAG som bestämmer.

Ett år går fort. Det var dags att dra.

Min sida var faktiskt välskött, medan gubbens sida var en korridor mellan dammråttorna till sovrummet. Det luktade förjävligt på hans sida. Jag vill inte ens försöka att beskriva färgen på hans lakan…

 

Jag läser idag om tonåringar som bor hemma tills de fyllt 25. Eller mer.

Jag var nitton. Förväntades att ensam ta hand om min alkis till farsa, utan att han ens var min farsa. Jag skötte tvätt, inköp och allt jävla roddande som finns runt en fastighet som ingen hade underhållit på femton år.

Mitt i skiten försökte jag ändå ha någon form av relation med min dåvarande kärlek. Satan vad fin hon var.  Hon förstod hela bagen.

 

Men även hon skrattade åt potatisarna…