En märklig tid.

· Okategoriserade
Författare

Vi var ansatta från alla håll. Det var krig.

Man klarade sig inte därute, om man inte var ”utbildad”.  Eller hängde med folk som var det. Men det var bäst att vara utbildad själv. Man visste ju aldrig vilka man skulle ha med sig från gång till annan.

Raggarjävlarna från den svenska sidan av den spikraka språkbarriären, skulle spöa oss för att vi var ”finnar”.  Finnarna i sin tur, skulle spöa upp oss för att vi var ”svenskar”.  Bonnjävlarna i sin tur skulle spöa upp oss för att vi var ”stadsråttor”.  Vi var liksom bygdens nollåttor för dem.  I en kommun med sjutusen invånare är det ganska maxat att vara stadsråtta.

Helvete vad vi slogs. Med allt och alla. Hela tiden.

Fanns det ingen att slåss mot så slogs vi med varandra. Nåt kul ska man ha. Jag minns de där sittningarna vid middagsbordet, där jag och gubben satt mittemot varandra och käkade något som morsan hade dukat fram.  Jag böjde ner huvudet för att svullnaderna i ansiktet inte skulle synas och petade in det som skulle tuggas, långt bak till kindtänderna. Framtänderna satt löst och jag ville inte oroa läkningsprocessen…

– Har du sprungit in i en dörr? frågade gubben flinande.

Det fick morsan att reagera och utbrista sitt vanliga – Herra Jumala! Sen fick man lite mammiga tillrättavisningar om hur man borde bete sig och vikten av att studera för att bli någon högt uppsatt tjänsteman eller doktor…

– Hur ser den andra grabben ut? frågade gubben, fortfarande flinande.

– Fan så mycket värre,  mumlade jag och trots huvudvärk, bakfylla och lösa tänder,  så möttes våra ögon där. Jag såg att han var road, men jag visste inte om han var nöjd över mina egna blessyrer,  eller det faktum att jag inte hade torskat.  Det spelade liksom ingen roll. Våra egna roller var avklarade något år innan och han visste att jag inte tog någon skit längre.

– Bra, sa han och lämnade bordet.

 

Hur mycket jag än föraktade gubben,  var det ändå han som lärt mig slåss när jag var sex år och skulle börja skolan ett år tidigare. Han hade lärt mig att slå folk på käften på rätt sätt och det har hjälpt mig mer än vad som kanske var meningen. Nån jävla cred ska han ändå ha, tycker jag.

 

– Herra Jumala,  sa morsan en gång till, när jag lyfte på huvudet och lämnade bordet jag också. Jag flinade bara lite och styrde mot duschen.

 

–  Igår var det fredag och idag är det lördag, tänkte jag.  Lyckas jag undvika en direkt träff på framtänderna så är det ganska lugnt.

Kriget saknar sina soldater…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: