Små snabba fingrar.

· Okategoriserade
Författare

– Nu är det slutklinkat, för nu ska jag läsa tidningen.

Så var det varje dag. Vid fyratiden. Att öva in sina pianoläxor gick inte. Man fick inte nyttja pianot som köpts för dyra pengar. Det stod där mest som statussymbol.

Som ett monument för att finsk white-trash minsann kunde bli svenskar. Barnen hade svenska förnamn och finska efternamn, även om många ändrade sina efternamn för att verka mer svenska. Morsan ändrade t.o.m. sitt eget förnamn för att verka svensk. Att hon aldrig lärde sig språket, trots sextio år i Sverige, hör inte hit. ”Det hör inte hit” var den vanligaste strofen från Gubben…

 

Jag älskade det där pianot. Ett ”Malmsjö Miljö” med plasttangenter. Ganska bra klang ändå, de gånger jag fick använda det. Min pianolärare hette Väinö och var kantor i stadens kyrka. Sympatisk herre. Inte alls religiös. En förbannat bra pedagog har jag förstått långt senare.

Jag spelade mest hemma hos honom. Han pressade mig aldrig. Han förstod nog hur jag hade det hemma, men nämnde det aldrig med ett ord. Han gav mig istället ”kyrkans nyckel”, vilket gjorde att jag kunde gå direkt från skolan, hundra meter bort till kyrkan och spela på en Steinwayflygel. När jag än ville.

Akustiken i hösilon var helt fantastisk. Jag klöste mina Mozart och Clementi som om det inte fanns en morgondag. Min högernäve vid pianot var snabbare än min vänsternäve med plockhandsken. Jag gillade egentligen aldrig Bach, men Beethoven kunde vara okej. Jag älskade Edward Grieg.

Några få gånger fick jag gå lös på kyrkorgeln. Aldrig ensam, utan när Väinö var på plats. Det var så jävla maxat. Så jävla mäktigt. Så jävla stort.

Jag hade börjat ledsna på klassiskt och ville prova på något annat. Väinö styrde över mig till Blues och Scott Joplin bl.a.  Jag var den första som spelade blues i kyrkan sades det. Jag vet inte hur det var med den saken, men jag spelade ut hela mitt register på kyrkorgeln, de få gånger jag fick använda den.

Väinö blev en av mina bästa vänner, men jag tror inte att han någonsin förstod det. Jag var ju bara snoris och han var kantor. Extremt begåvad musiker. Fantastiskt bra människa. Han lät mig utvecklas i min egen takt, utan krav och utan press. Han lät mig vara och finnas på mina egna villkor. När han plockade fram metronomen vägrade jag att spela. Jag förklarade att vissa takter behövde skrivas om för att låta bättre…

Han skrattade lite, men höll ibland med. – Spela som du själv vill. Om det låter förjävligt så är det ditt fel, inte mitt. Vi hade djupa diskussioner om takter. Där han spelade slaviskt efter noterna, ville jag ändra lite grann. Ibland gav han med sig och ibland erkände jag att jag varit ute och cyklat. Jag var tretton och han var närmare sextio. En av de bästa människor jag någonsin träffat.

 

Det gick så långt att Väinö ville ”adoptera” mig. Han hade fått arbete som rektor på Framnäs musikskola i Piteå, och ville att jag skulle flytta med honom och hans familj dit. Dessa förbannade crossroads. Jag var nära att göra det och hade klartecken hemifrån, men jag backade ur i sista stund. Varför, vet jag inte.

 

En ny kantor tog över undervisningen. Han hette Sture och luktade svett. Han gav mig tre låtar per vecka att träna in och min ”kyrknyckel” kastades i en ogrävd grav. Det funkade ju inte så jag la ner verksamheten…slutade.

 

Ett par år senare var min tidigare mentor på besök i hemstaden och åt middag på Statt, serverad av min morsa.

Han frågade hur det gick med mitt pianospelande och ville gärna träffa mig igen. Morsan förklarade att jag hade lagt ner allt när han själv flyttade.

Han hade fallit i gråt och senare lämnat matsalen alltför tidigt.

När morsan berättade detta för mig, dagen efter, ryckte jag bara på axlarna och gick vidare. Jag gick till mitt eget rum. Där ingen såg mig. Jag grät jag också. Länge. Jag grät ännu mer när han dog några år senare.

Väinö Ruottinkoski.

Om du läser det här, ska du veta att du har haft en avgörande betydelse i mitt liv. Jag hoppas vi ses i ”efterlivet”, men plockar du fram metronomen så blir det bråk. Jag bränner av opus 36 av Clementi, direkt från dina egna rullstenciler som jag har kvar. Minns du när jag missade andra stycket, men lyckades knöla till det så att ingen i den fullsatta kyrkan fattade vad som hänt?

Det var tider Väinö. Mina bästa år…

12 kommentarer

Comments RSS
  1. J-O

    Fan roffe, sitter på jobbet och läser detta, vackert skrivet så det kom en liten tår

  2. LappRoffe

    Det kom några för mig också. Vi skålar i tårar J-O.

  3. Olle

    Det är så jävla välskrivet Roffe. Brilliant är ordet och det epitetet förunnas få. Svärtan är magstark ibland, I alla fall för en person som jag som växte upp I motsatsen, nämligen upper middle class, inget missbruk och justa.föräldrar som bara hjälpte mig fram till universitetet och därefter backade mig till college I USA och alltid kramat och/eller backat mig och mina syskons val I livet…avslutningsvis Roffe…Fy fan vad bra du skriver..

    • LappRoffe

      Håll i hatten Olle. Det kan komma att bli ännu svartare, beroende på vilket humör jag själv är för stunden. Kul att du uppskattar det jag kräks ur mig. Det ger mig mer soppa till motorn…

  4. Seppo Härkönen Luleå

    hej
    min fästmö är Väinös dotter Maria och vi tykcer det var väldigt trevlig läsning

    • LappRoffe

      Oj! Fantastiskt att ni råkade hitta min bloggtext om Väinö. Jag minns nog Maria lite vagt, om jag gräver lite djupare i minnet. Väinö var en fantastisk människa. Jag tänkte på honom senast idag, när jag försökte få fart på mina stela gamla fingrar, via ett knippe hoptejpade, handvevade stenciler som är det enda jag har kvar av honom, förutom mina minnen. Blad 1 är Sonatine av Clementi Op 36. Jag spelade den i kyrkan för 40 år sedan…

      Enormt roligt att du kommenterade här. Hälsa hela familjen att jag aldrig glömmer Väinö.
      En genomgod människa.

      • Seppo Härkönen Luleå

        Hej
        Jag heter Maria Ruottinkoski och det låter som att det är min pappa Wäinö som du berättar om.Han var var kyrkomusiker i Haparanda från 1968_73.och var i 43 årsåldern när vi flyttade till Öjebyn där han fått en tjänst som kyrkomusiker och hade timmar på musikhögskolan och framnäs.
        Jag var 11 år när vi flyttade och jag minns en kille som var ca 3-4 år äldre än mig
        som ofta spelade i kyrkan lite olika stilar och jag tyckte att han var väldigt duktig.
        Han hade väldigt blont hår nästan vitt som jag minns det och var ganska tystlåten.Undrar om det var du?

      • LappRoffe

        Jodå, visst var det jag. Jag hade för mig att Väinö var äldre, men som snorunge var man inte så bra på att bedöma ålder. Jag tror t.o.m att vi klinkade tillsammans hemma hos er Maria, på Ringvägen? Jag är född -60 och slutade att spela året efter att ni hade flyttat. Gå in på min Facebook och klicka på mina bilder, så hittar du den där tystlåtna lilla lintottens konfirmationsfoto. Du kommer att känna igen honom.

  5. Maria Ruottinkoski

    jajjamensan Jag kände igen dig direkt på fotot!.Ingen tvekan.!
    Jag är rörd över vad du skriver om min pappa och det värmer.
    Jag hade ingen aning förstås över hur dina hemförhållanden var.
    Han var min pianolärare oxå och han tjatade på mig att jag måste öva för han sa att jag hade talang.Men jag tyckte det var dötråkigt att öva.

    Våra lektioner slutade ofta med att han blev skitarg på mig för att jag inte kunde läxorna o skällde ut mig så att jag började gråta och min mamma fick medla på nåt sätt.
    Han vädjade till mig ofta att ”kan du inte spela spela för nån annan? så att det blir mer ordning”
    men jag vägrade för jag förstod naturligtvis att för en annan lärare måste jag skärpa till mig

    Wäinö gjorde pärmar till mig med uttänkta varierade pedagogiska övningar och stycken.
    klassiskt ,ackordanalys,brukspiano jazz,blues kvintcirkeln o allt man kan tänka.
    han uppmuntrade mig och fanns tillgänglig för mig alltid
    Jag fick hela silverskeden i munnen men ville inte ha den…
    .
    Visst tyckte jag att det var roligt att spela när jag väl lärt mig ett stycke men att öva….
    Min pappa stöttade mig även i andra intressen som jag utövade med större entusiasm som gymnastik,dans för jag hade lätt för dessa.

    Han tyckte att man ska satsa sin energi och tid till det som man har begåvning för

    Han hade själv fått kämpa för att FÅ satsa på ett yrke som musiker eftersom det inte sågs som ett ”riktigt” yrke på den tiden när han var ung i den lilla by som han kom ifrån

    Han rymde helt enkelt med sitt dragspel till Malmö och sökte in på musikkonservatoriet.
    Där möttes han av kommentaren ”Åk hem tillbaka till norrland;det här blir ingenting.”

    Men pappa tittade Ner i vattnet från en bro och tänkte att han hellre kastar sig i djupet än att åka hem och mötas av ”Vad var det vi sa?
    Han övade målmedvetet och mycket.
    Piano började han att spela först vid 20 års åldern.
    Ingen pratade längre om att han valt fel inte heller famijen hemma i byn

    För min egen del så är jag tacksam för det som pappa lärt mig då jag nu arbetar som kyrkomusiker.Jag hann dock aldrig berätta det för honom innan han dog.
    Vid den tiden utövade jag inte alls musik.
    Min egen längtan att mucisera väcktes efter hans död.
    Sången är mig närmast. främst jazz och folkmusik och jag sörjer över att vi inte hann mucisera tillsammans
    men vi hade kanske börjat bråka ..nä jag vet inte, men far o dotter du vet

    Han finns i mina tankar ofta och jag blir alltid glad av att höra och läsa när någon berättar om honom
    Nyligen träffade jag en som haft honom som musiklärare i malmberget och han sa att
    ”Wäinö var speciell men jag gillade honom”

    Ha det å gott! och keep on playing.. hälsn Maria

    • LappRoffe

      Tack för berättelsen Maria. Jag hade för mig att du spelade flöjt också, men jag kanske minns fel.
      Hur dog din far? Om det blir för personligt, så behöver du inte svara.

      • Seppo Härkönen Luleå

        Min mamma Airi var blockflöjtlärare men jag spelade inte.
        Min pappa fick diabetes när han var lite över 30 år och han var noga med att äta rätt
        och ta insulinsprutor m.m
        dock motionerade han ingenting vilket är jätteviktigt vid diabetes för blodcirkulationen

        Det visste han ju förstås men musiken var hela hans liv
        komponera ,spela arrangera ,undervisa.,skriva pianopedagogikskolor
        Han sa att musiken var hans på och avkoppling
        Så tiden till motion fanns inte

        I sin ungdom hemma i Hakkas tävlingsåkte han faktist skidor och var riktigt duktig
        Han ställde upp i SM o grejer.det fanns en del pokaler hemma hos oss
        Men när han la av så la han av helt o då var det endast musik

        Wäinö var inte fackidiot på det sättet att han inte kunde prata om annat än musik
        Han hängde med i världens händelser och var oxå intressedad av att höra hur andra hade det.
        mycket humor och humör brukade vi säga att han hade.

        Pappa fick svåra cirkulationsförträgningar i kärlen redan på 70 talet och fick plast slangar inopererade förbi förträgningarna
        1984 fick han kallbrand i bägge benen och o dessa amputerades nedanför knäna.
        Han hade fått kärlinflammation.
        Det var förstås svårt för honom men han sa att det svåraste var att han hade ständig yrsel som gjorde det så svårt för honom att komponera

        Han komponerade i allafall så mycket som han orkade.Tonsatte dikter in i det sista.

        Till slut började han att känna samma symtom i händerna som han känt i fötterna innan
        amputationen
        det var förstås en outhärdig tanke för oss alla att händerna kanske inte skulle gå att rädda heller
        Pappa var nu i väldigt dålig kondition och orkade inte längre kämpa så i samråd med sin läkare så bestämde sig pappa för att inte ta mer insulin
        Sockret iblodet skulle leda till sockerkoma och döden

        Han kände nog frid över sitt beslut och var tapper innan han fick somna in efter kampen.
        Min pappa var 57 år när han dog 1988.Han skulle fylla 58 en månad senare

        Han är en förebild för mig på många sätt. även om jag långt ifrån alltid lyckas men Detta jävlaranamma! och att försöka vara sig själv bara.
        och ganska mycket tokig humor faktist!

      • LappRoffe

        Det var nog därför jag upplevde honom äldre än han var. Jag minns att han var magerlagd och lite sjuklig på något sätt, som jag inte kunde sätta fingret på. Det du berättar förklarar egentligen allt.
        Wäinös humör var alltid balanserat och gott, varje gång jag träffade honom. Jag upplevde honom aldrig som irriterad eller arg, men däremot hade han en stillsam humor som jag gillade.

        Han dog alldeles för ung.
        Jag fick beskedet av morsan, när jag bodde i Stockholm, men tänkte aldrig på hans ålder vid det tillfället.
        Jag trodde nog fortfarande att han var tjugo år äldre än vad han var…

        Det är värt mycket för mig Maria, att du syr ihop detta minne jag har av din far.
        När jag tittade på din egen bild på Facebook, kände jag ändå igen anletsdragen. Som att en försvunnen ”släkting” plötsligt visade sig.

        Det finns vissa stunder då jag älskar min egen blogg. De är få, men det här är definitivt en av de stunderna.
        Jag ska utveckla detta närmare i en annan text om några dagar.
        Just nu måste jag hämta mig lite.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: