– Nu är det slutklinkat, för nu ska jag läsa tidningen.

Så var det varje dag. Vid fyratiden. Att öva in sina pianoläxor gick inte. Man fick inte nyttja pianot som köpts för dyra pengar. Det stod där mest som statussymbol.

Som ett monument för att finsk white-trash minsann kunde bli svenskar. Barnen hade svenska förnamn och finska efternamn, även om många ändrade sina efternamn för att verka mer svenska. Morsan ändrade t.o.m. sitt eget förnamn för att verka svensk. Att hon aldrig lärde sig språket, trots sextio år i Sverige, hör inte hit. ”Det hör inte hit” var den vanligaste strofen från Gubben…

Jag älskade det där pianot. Ett ”Malmsjö Miljö” med plasttangenter. Ganska bra klang ändå, de gånger jag fick använda det. Min pianolärare hette Väinö och var kantor i stadens kyrka. Sympatisk herre. Inte alls religiös. En förbannat bra pedagog har jag förstått långt senare.

Jag spelade mest hemma hos honom. Han pressade mig aldrig. Han förstod nog hur jag hade det hemma, men nämnde det aldrig med ett ord. Han gav mig istället ”kyrkans nyckel”, vilket gjorde att jag kunde gå direkt från skolan, hundra meter bort till kyrkan och spela på en Steinwayflygel. När jag än ville.

Akustiken i hösilon var helt fantastisk. Jag klöste mina Mozart och Clementi som om det inte fanns en morgondag. Min högernäve vid pianot var snabbare än min vänsternäve med plockhandsken. Jag gillade egentligen aldrig Bach, men Beethoven kunde vara okej. Jag älskade Edward Grieg.

Några få gånger fick jag gå lös på kyrkorgeln. Aldrig ensam, utan när Väinö var på plats. Det var så jävla maxat. Så jävla mäktigt. Så jävla stort.

Jag hade börjat ledsna på klassiskt och ville prova på något annat. Väinö styrde över mig till Blues och Scott Joplin bl.a.  Jag var den första som spelade blues i kyrkan sades det. Jag vet inte hur det var med den saken, men jag spelade ut hela mitt register på kyrkorgeln, de få gånger jag fick använda den.

Väinö blev en av mina bästa vänner, men jag tror inte att han någonsin förstod det. Jag var ju bara snoris och han var kantor. Extremt begåvad musiker. Fantastiskt bra människa. Han lät mig utvecklas i min egen takt, utan krav och utan press. Han lät mig vara och finnas på mina egna villkor. När han plockade fram metronomen vägrade jag att spela. Jag förklarade att vissa takter behövde skrivas om för att låta bättre…

Han skrattade lite, men höll ibland med. – Spela som du själv vill. Om det låter förjävligt så är det ditt fel, inte mitt. Vi hade djupa diskussioner om takter. Där han spelade slaviskt efter noterna, ville jag ändra lite grann. Ibland gav han med sig och ibland erkände jag att jag varit ute och cyklat. Jag var tretton och han var närmare sextio. En av de bästa människor jag någonsin träffat.

Det gick så långt att Väinö ville ”adoptera” mig. Han hade fått arbete som rektor på Framnäs musikskola i Piteå, och ville att jag skulle flytta med honom och hans familj dit. Dessa förbannade crossroads. Jag var nära att göra det och hade klartecken hemifrån, men jag backade ur i sista stund. Varför, vet jag inte.

En ny kantor tog över undervisningen. Han hette Sture och luktade svett. Han gav mig tre låtar per vecka att träna in och min ”kyrknyckel” kastades i en ogrävd grav. Det funkade ju inte så jag la ner verksamheten…slutade.

Ett par år senare var min tidigare mentor på besök i hemstaden och åt middag på Statt, serverad av min morsa.

Han frågade hur det gick med mitt pianospelande och ville gärna träffa mig igen. Morsan förklarade att jag hade lagt ner allt när han själv flyttade.

Han hade fallit i gråt och senare lämnat matsalen alltför tidigt.

När morsan berättade detta för mig, dagen efter, ryckte jag bara på axlarna och gick vidare. Jag gick till mitt eget rum. Där ingen såg mig. Jag grät jag också. Länge. Jag grät ännu mer när han dog några år senare.

Väinö Ruottinkoski.

Om du läser det här, ska du veta att du har haft en avgörande betydelse i mitt liv. Jag hoppas vi ses i ”efterlivet”, men plockar du fram metronomen så blir det bråk. Jag bränner av opus 36 av Clementi, direkt från dina egna rullstenciler som jag har kvar. Minns du när jag missade andra stycket, men lyckades knöla till det så att ingen i den fullsatta kyrkan fattade vad som hänt?

Det var tider Väinö. Mina bästa år…