Vi skulle som vanligt träffas på Queen Anne vid Fridhemsplan. Vi brukade sitta där och försöka bräcka varandra i kunskaper om gammal musik. Oftast sket vi i bräckandet och bara drack och umgicks.  Det var en ganska okomplicerad tid. En tid som jag verkligen saknar ibland. Ibland inte.

Alla satt på Queen och jag skulle hämta min dåvarande dam på en krog några hundra meter därifrån. Det här var före mobiltelefonernas tid, vilket kan kännas overkligt för vissa läsare. Men jag lovar, Halo 4 är inte på riktigt heller. Masterchief är bara en fiktiv figur i ett TV-spel. Got the picture?

Masterchief hette Dragan Joksovitch och stod i dörren till krogen där jag skulle hämta min dam, Mia. Jag visste inte vem Jokso var eller vad han var. Jag skulle bara hämta Mia. Det sket sig.

Jag hann inte ens förklara för juggen att jag bara skulle hämta en dam, innan jag låg i rännstenen. Joksos brödspade till näve knuffade bara iväg mig. Jag blev skitförbannad. Den där jävla förvuxna idioten ska inte behandla mig så här. Jag frågade honom, varje gång dörren öppnades, vilken tid han slutade att jobba…

Jag satt och väntade, på ett kabelskåp, på att den där tvåmetersjuggen skulle våga sig ut på trottoaren. Då skulle jag ta den fan. Man jävlas inte med Lappen hur fan som helst.

Wågis hämtade mig tillbaka till Queen Anne och försökte förklara att jag aldrig skulle vinna en match mot Jokso. Jag dömde ut honom som mes. Alla kan falla, var mitt motto, och en jävla skitjugge ska inte tro att han klarar sig på storlek.

Något år senare blev Jokso avrättad på Solvalla. Av en liten finne som heter Janne.  Hur stor Jokso än var, så dog han där. Av en liten finne.

Juggarnas dominans i Stockholm föll som ett korthus efter Joksos död.

Helt andra gubbar tog över.

Ibland funderar jag. Hur mycket stryk hade jag egentligen fått om Jokso hade klivit ut på trottoaren?

Eller var det så att hans pungkulor var precis lika sårbara som alla andras?

Det vet vi inte.

Vi vet att vi satt på Queen Anne och kom överens om att det enda lergökssolot i någon rocklåt var den i ”Wild thing” , skriven av Chip Taylor och framförd av ”The Wild Ones” 1965.  Det var allt vi behövde veta.

Juggarna hade sina egna problem…