Att dö är enkelt. Jag förstår än idag inte varför jag lever. Riggat förmodligen.

De flesta människor kan drivas till en viss gräns, sedan går det åt helvete. Jag har varit vid gränsen ett antal gånger. Gränsen där jag själv avgör vad som ska hända med mig själv i just sagda tillfälle. Total kontroll. I kaos.

Mitt i skiten har jag ändå haft någon form av medmänsklighet. Fan vet varför, men jag har aldrig velat att folk som hittar mig ska bli traumatiserade. Att skjuta huvet i bitar är ju effektivt, men hur kul är det för stackarna som ska skrapa ihop dyngan? Hur kommer de att må framöver?

Lite skruvat att tänka på sina medmänniskor, när just dessa medmänniskor är den största orsaken till att man vill släcka sig själv…

Min plan var klockren.

Det hade varit runt 20 minusgrader i ett par veckor. Jag hade inte längre några flyktplaner som jag ville utnyttja. Stoltheten stoppade all form av krypande.

Dags att dö. ”It’s a good day to die” som indianjävlarna brukade säga.

Det är snyggare att bara frysa ihjäl. Man är bara en stel frostklump, utan en massa hjärnsubstans och blod som kan framkalla mardrömmar hos folk som hittar en. Att stillsamt frysa ihjäl är det optimala självmordet.

Jag tog inte med mig mer än ett cigarettpaket och en petflaska med 50/50 hembränt och citronsaft. Att dö dyngrak är modellen. För att skoja till det lite, hade jag en bisarr keps, gjord av harskinn, på skallen. Man måste alltid bjuda på ett skratt, hur jävligt det än är.

Jag lade mig tillrätta i snödrivan. Halsade glatt ur flaskan och tände en cig. Äntligen skulle jag slippa all skit. Var jag hamnade var skitsamma. Jag tror varken på jävlar eller Gud…

Det var faktiskt en nyårsafton som gått över till nyårsdag.

Temperaturen steg drastiskt medan jag låg där och ville dö. På bara en timme blev det plusgrader. Helt jävla värdelöst. Hatade Lage Larsson och hans kollegor till väderdealers. De gav från undersidan.

Genomblöt i arslet vandrade jag ”hem” med en tom petflaska. Dyngrak. Men förbannad. Arg av bara fan över att man aldrig kan få besluta över sitt eget liv.

Jag och Lage har inga hard feelings  idag.

Inte för att han hjälpte till med något, men för att jag skyllde på honom.

Vems är felet?

Det borde nog de flesta fråga sig, innan de bräker ut sin deathwish på nätet…