Morsan och hennes systrar växte upp i en liten jävla by i norra Finland, inte långt ifrån den svenska gränsen.
Elsa var äldst i syskonskaran av fyra syrror till och en brorsa. Ett par småsyskon hade dött som spädbarn också.

Berättelser om andra världskriget har jag fått höra sen barnsben.
Den här storyn är en av dessa som verkligen är värd att berätta. Det finns många fler, men jag gillar storyn om Elsa på något sätt. Vet inte riktigt varför.

När kriget rasade som allra värst, hade tyskarna ett stort läger bara ett par kilometer från mormors kåk.
Mormor var för övrigt en puckelryggig kärring på en o femti, som hade ett huckle kring skallen, stora gummistövlar och rökte pipa. Hon gav oss ungar sockerbitar doppade i kamfersprit för att vi skulle lugna ner oss emellanåt.
Inga tänder hade hon heller…men skitsamma. Nu snackar vi Elsa.

Elsa var i övre tonåren när hon fick ihop det med en av soldaterna i det tyska lägret.
Han var löjtnant. Österrikare.
De var i det närmaste förlovade och Elsa födde två grabbar under den här tiden.

När kriget var på väg att ta slut, fick finnarna ett ultimatum från ryssen; Kasta ut tyskarna så slipper ni en total invasion. Sagt och gjort…så blev det.
Löjtnanten och de flesta från lägret mönstrade på ett handelsfartyg som skulle ta dem tillbaka till Tyskland.
Båten blev torpederad av ryssarna i Bottenviken och sjönk med man och allt. Inga överlevande.

Elsa vägrade tro att hennes livs kärlek hade dött.
Han skulle komma tillbaka, förr eller senare, för finns det inget lik finns heller ingen död människa.

Hon levde ett helt liv med drömmen om att löjtnanten skulle komma tillbaka.
Hon väntar än. Nu snackar vi lite drygt sextio år senare…
Hon har aldrig sett åt någon annan karl, eller ens funderat på att gifta sig.
Hon har uppfostrat grabbarna alltefter vad omständigheterna tillät. De var hennes bild och minne av löjtnanten.

Man kan ju tycka att någon borde ha sparkat Elsa i arslet. Talat om för henne att hon levde på en dröm som aldrig kommer att bli verklighet. Vakna, för helvete, hela ditt liv rusar förbi och du hänger inte med…
Så enkelt är det inte.
Jag tror att Elsa är ganska nöjd med sitt liv ändå.
Hur hon tänkt, är inte upp till mig att resonera kring. Det är hennes pryl. Hennes liv.

Hur många Elsor har vi inte i pokersvängen?
Grabbar i övre tonåren som hoppar av en utbildning för att lira kort?
Som ger fulla fan i relationer, därför att pokern är viktigare?

Man drömmer om att en dag få spela highstakes med Doyle och grabbarna.
Limousiner utanför Bellagio och snygga brudar på rad.
Hur många schyssta ligg har grabbarna försakat för att sitta hemma och grinda istället?

Det finns egentligen ingen sensmoral i den här storyn.
Visst kan folk leva på en dröm som aldrig blir verklighet.

En sak är jävligt säker.
Pokerdrömmarna räcker aldrig i helvete över sextio år…